Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vetenskapsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid inrättandet af antiqvitets-kollegium bereddes honom ock en långt lämpligare, då han 1667 förordnades till detta lärda verks förste styresman, med 300 d. s. i lön, jemte bibehållande af sin aflöning såsom krigsråd. På detta sätt såg han sin ålderdom betryggad mot penningebekymmer, som eljest följt honom lifvet igenom, och fick äfven en sysselsättning efter sitt sinne. Han fortfor ock dermed till sin död vid 74 års ålder den 22 April 1672, då han efterlemnade ingen förmögenhet, men talrikare och mera mångartade skrifter än troligen någon annan svensk författare.
Stjernhjelm var ock på sin tid den lärdaste man i riket. Såsom matematiker var han en bland de förste, som i Sverige tillvann sig en allmännare uppmärksamhet. De matematiska vetenskaperna hade från ungdomen utgjort hans nöje och varit ett hufvudföremål för hans studier under sina utländska resor, hvarifrån han förde dem till Sverige, der de förut voro föga kända. Regeringen begagnade ock hans insigter deri att ordna rikets mått, mål och vigt efter vetenskapliga grunder. Såsom rättslärd utgaf han flera af våra gamla lagar och deltog i förberedandet af nya. Som filosof föredrog han Plato och Plotinus framför den då mest gällande Aristoteles, men var ingen vän af cartesianska filosofien, hvars erfarenhetslära han påstod vara »ett filosoferande utan högre sinne, ett filosofiens neddragande i smutsen». I historien och språkforskningen, hvilka båda vetenskaper han nära förband med hvarandra, sträckte han sina forskningar ganska långt, ja, äfven utom vetenskaplighetens område och alltför mycket in på gissningarnas. Han egde emellertid ganska omfattande språkstudier och tog de första stegen till en jemförande språkvetenskap, men föranleddes af missförstådd fosterlandskärlek till att betrakta ursvenskan såsom den gemensamma språkmodern. Hans odödliga förtjenster om svenska språket och skaldekonsten hafva vi förut omtalat. Deri låg hans egentliga storhet och hans största anspråk på efterverldens tacksamhet. I hans öfriga studier förledde honom hans lifliga inbillningskraft alltför ofta att taga hugskott för bevisade sanningar, likasom hans rörliga lynne att äfven allt för ofta öfvergifva ett ämne för ett annat, så att han i intet medhann att fullborda något mera omfattande arbete.
Han hade en reslig kroppsbyggnad, ett angenämt och tilldragande utseende. Ett lefvande snille, i förening med redbarhet och glad frimodighet, röjde sig i hela hans väsende. Med gladt mod fann han sig i alla motgångar, skämtade gerna samt hade alltid stort förråd af lyckade infällen och träffande svar. Också, då hans vän skalden Columbus under hans sista sjukdom frågade honom hvilken grafskrift han önskade, svarade han genast: »Vixit, dum vixit, lætus» (Han lefde glad, medan han lefde). Hushållare var han icke. Hade han penningar, så gjorde han sig goda dagar så länge de räckte, och hans kassa stod då öppen nästan för hvem som helst. Var den slut, så var han lika glad för det och påstod att fattigdom och gladt lynne gerna följdes åt. Den »glada vetenskapen», såsom man i medeltiden kallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
