Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s uppfostran - Hans guvernörer Erik Lindsköld och Nils Gyldenstolpe - Hans lärmästare i ridkonsten Axel Hård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lo
Carl XII.
tecknade. De nordiska kämpasagorna voro hans älsklmgsläsning, och
han önskade sig en bror för ätt, såsom det tillgick i vikingatiden,
stanna hemma och styra riket, medan Carl med sina kämpar drog
omkring i verlden. Curtii och Cesars krigsberättelser gjorde honom äfven
stort nöje. Då Nordenhielm vid ett tillfälle frågade honom hvad han
tyckte om Alexander, svarade han, att han gerna skulle blifva honom
lik. »Men», inföll Nordenhielm, »han fick ej lefva längre än till sitt
32:dra år». Prinsen svarade: »Man har lefvat länge nog, när man
eröfrat ett rike».
Visade han någon gång. mindre håg under läsningen, så behöfde
man blott erinra honom om att andra konungar vid hans ålder haft
de eller de kunskaperna, och genast fick läsningen ny fart.. Tyska
språket hade han lärt af modern redan i barndomen. Latinet, som
var hans lärares starka sida, hade han inhemtat så, att han kunde
läsa flere äldre författare och talade det äfven med någorlunda
färdighet. Svenska språket stafvade han visserligen bättre än fadern, men
hans meningar voro långsläpiga och äfven hans stafning långtifrån
säker. Hans skrifstil fans mera svårläst, ju äldre han blef.
Fransyska lärde han sig läsa och någorlunda förstå, men ville likasom
fadern ej tala detta språk. Då Lindsköld förestälde honom huru nyttigt
det vore, om han kunde sjelf i vigtiga frågor meddela sig med de
franska sändebuden, utan att behöfva främmande biträde, svarade den
sjuårige prinsen: »Min käre Lindsköld, jag vill nog lära mig fransyska,
och när jag råkar konungen i Frankrike, skall jag med honom tala
hans språik; men kommer en fransk minister hit, så är det mer
passande att han lär sig svenska för min skull, än att jag lär mig
franska för hans.» Sedermera visade likväl Carl XII vid åtskilliga
tillfällen, att han ganska väl kunde underhålla ett samtal på fransyska
med Ludvig XIV:s ministrar, ehuru han ej ofta kunde förmås dertill.
För kroppsöfningar hade prinsen, likasom hans fader, tidigt en
afgjord böjelse. Redan vid fyra års ålder syntes han på en liten
Ölandshäst stundom bevista truppernas vapenöfningar. Vid sju års ålder
red han större hästar och i sitt trettonde år skref han med förtjusning
om det nöje han haft att få galoppera omkring på faderns stridshäst
Brillant. Hans lärmästare i ridkonsten var stallmästaren och kammar?
herren Axel Hård, som ofta nog fick göra prinsen föreställningar för
hans vilda framfart på hästryggen. Så sade han till honom vid ett
tillfälle: »Gud har nu tvänne gånger skyddat eder, men kommer man
oftare igen, så är den högste Guden excuserad, ty jag har i all min
lefnad icke sett någon som ridit så oförväget. Gud har skapat
kreaturen oss menniskor till tjenst, men icke att vi med dem skola bryta
halsen af oss.»
Äfven i jagtens nöjen och vådor började den unge prinsen tidigt
deltaga. Vid sju års ålder sköt han en räf och vid ej fylda tolf år
sin första björn. Man beundrade deri säkerhet och kallblodighet,
hvarmed denne tolfåring riktade sitt gevär, när det vilda djuret kom emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
