Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Förslag till hans förmälning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lo Carl XII.
Konungen red till Stockholms Storkyrka, med kronan på hufvudet och
spiran i handen, så att endast de tre öfriga regalierna, svärdet, äplet
och nyckeln, buros af kungliga råd. Just som konungen skulle stiga
till häst, halkade kronan af hans hufvud och skulle fallit till marken,
om ej överstemarskalken Stenbock upptagit henne i fallet. Många lade
märke härtill, såsom ett elakt förebud, men kronan, sattes åter stadigt
på konungens hufvud och ceremonien aflopp utan vidare missöden, än
att, efter det smörjeisen var förrättad, smörjelsehornet halkade ur
erkebiskopens händer och föll i golfvet. Man väntade att efter predikans
slut få höra konungen afgifva den vanliga konungaförsäkran, men denna
uteblef. Konungen, som förut, med kronan på hufvudet och spiran i
handen, suttit på sin tron i koret, trädde nu till altaret, aftog sjelf
kronan, lade den, jemte spiran, på ett hyende och föH på knä, då
erkebiskopen framträdde och under vanliga böner smorde honom på
ännet och båda handlederna. Derpå steg konungen upp, tog kronan
och satte den åter på sitt hufvud, fattade spiran och intog å nyo sin
plats på tronen, hvarefter följde de vanliga bönerna och psalmerna,
medan kanondunder för hufvudstadens befolkning förkunnade, att
konungens smörjelse nu försiggått.
Kort efter Carl XII:s tillträde till regeringen började man tänka
på hans förmälning. Flera prinsessor föreslogos och i synnerhet var
en dansk prinsessa, Sofia Hedvig, dotter till konung Christian V och
således Carls syskonbarn, mycket i fråga. De fleste bland konungens
omgifning talade för denna förbindelse, och Ulrika Eleonoras
minnevar ännu så kärt hos svenska folket, att äfven den större allmänheten
önskade åter se en dansk prinsessa intaga Sveriges tron. Man gjorde
allt för att vinna den unge konungens samtycke, men han visade icke
ringaste håg för giftermål och förklarade sig ännu vara allt för ung att
tänka på något sådant. I allmänhet tycktes han vara föga road af
fruntimmerssällskap. Hans nöjen voro, såsom vi här ofvan omtalat, af
helt annat slag, och de blefvo ännu vildare än förut, när hertig
Fte-drik af Holstein under våren 1698 kom till Stockholm för att fria till
Carls äldre syster, prinsessan Hedvig Sofia.
Nu skola en mängd öfverdådiga upptåg hafva följt, hvarom man
har åtskilliga berättelser. Än skall hertigen hafva narrat konungen att
rida på en vild, nyss fångad hjort, till ailas förskräckelse, hvilka ansett
som en synnerlig lycka att denna äfventyrliga ridt slutade utan någon
olyckshändelse. Än skola konungen och hertigen hafva gått ut i
staden och slagit ut fönsterna hos sina bekanta, och i synnerhet skall
den gamle, prydlige, högdragne Johan Gabriel Stenbock varit utsatt för
detta ofog. Än skola de slagit faten ur pagernas händer, när bordet
skulle serveras. Än, sedan hertigen påstått sig hafva i ett enda hugg
skilt hufvudet från kroppen på en k alf, hvilket Carl genast ville göra
efter, skola de företagit sig att låta till slottet upphemta getter, får och
kalfvar, på hvilka denna bragd skulle försökas och hvilkas hufvuden
sedermera utkastades genom slottsfönstren, till stor förvåning för de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
