Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Krigsrörelser i Litauen - Bengt Oxenstiernas föreställningar mot fortsättandet af kriget i Polen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Polska kriget 170S och 1706.
67
kring 6,000 man uppbryta från qvarteren vid Würgen för att t&ga till
Kowno och taga qvarter i dess granskap, hvarefter han sjelf med
återstående delen af hären i slutet af Januari tågade efter och tog i
början af Februari sitt högqvarter i slottet Bielovice nära staden Rosienne
i Samogitien. Hummerhjeim, som under Carl XI:s skånska filttåg
varit en af »venska härens djerfvaste partigängare, lät äfven nu af alltför
stor oförvägetihet förleda sig att viga sig för långt in bland fiendens
skaror samt blef den 14 Mars med 130 ryttare öfverrumplad och tagen
till fånga af Wisniowiecki. Så snart konfangen fick kunskap härom,
gaf han den 19 Mars hela sin här befallning till uppbrott och samling
vid Kowno, satnt befäl te äfven vid samma tid, att af de i Kurland
qvarlemnade trupperna skulle 2,500 man afgå från Mitau öfver Birzen
in i Litauen, för att mot Oginskis Ströfva re skydda de öfriga
Sapiéha-godsen. Denna trupp, öfVer hvilken öfverstelöjtnant Clas Ekeblad förde
befälet, blef under marschen anfallen af 6,000 litauer, men slog dem
på flykten och fide sedermera order att tåga till Wilha för att
förstärka generalmajorerne Carl Gustaf Mörner och Magnus Stenbock, som
lågo der med omkring 2,000 man och kraftigt tillbakavisade ett af
Wisniowiecki d«n 6 April gjordt försök att öfverrumpla dem:
Sjelf uppbröt konungen den 26 Mars från Kowno med omkring
12,000 man för att tåga1 mot Warschau. Vid Merecz gick svenska
hären på pråmar öfver Niemenfloden den 7—15 April och fortsatte
derefter sitt tåg längre söderut till Dlilgovice, något vester om Grodno,
der konungen den t* April slutligen gaf de polska riksdagsombuden
företräde ’ och afböjde deras frfedsanbud. Hans oryggliga föresats var
nu, att August skulle afsättas från polska tronen. Skedde sådant, ville
han ingå fred och förbund med polska republiken och dess nye konung;
i annat fall var han dess fiende. Förgäfves afrådde honom Piper,
Rehn-sköld, Liewen och Stenbock från att inlåta sig i detta nya krig, innan,
han sin tat dem med Ryssland och Sachsen. Stenbock framhöll äfven
orättvisan af att uppträda fiendtligt i Polen, som icke brutit freden
med Sverige och hvars riksdagsombud nu uttryckligen begärt att
fortfarande få bibehålla denna fred. Stenbocks svärfader, den nu nära
80-årige Bengt Oxenstierna, skref den 5 Mars ett långt bref, som blef
hans afskedsord till den unge konungen, ty kort derefter dog den
mång-bepröfvade kanslipresidenten, i hvilket bref han på det högsta afrådde
ett krig mot polackarne, hvilka visserligen vore lätta att besegra, men
för sin lättrörlighet svåra att betvinga.
Alla dessa föreställningar voro dock fruktlösa. Carl XII stod fast
vid sht beslut att afsätta konung August. Man kan ej tillskrifva detta
till sina följder för Sverige olyckliga och derföre också mycket
klandrade beslut endast hans krigslystnad, ty den kunde han ju
tillfredsställa äfven under kriget med Ryssland; icke heller ensamt hans
hämndkänsla, ehuru hans förbittring mot August var ganska stark och visst
icke oförtjent. Att denna förbittring i hög grad medverkade till det
fattade beslutet, är nog ganska sannolikt, men det saknade icke heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
