Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Krigsrörelser i Kurland: Adam Ludvig Lewenhaupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liss
Carl XII.
dagar tillryggalagt 40 svenska mil utan en enda rastdag. Konung
August reste i November tillbaka till Sachsen.
I Kurland hade under detta år flera krigsrörelser förefallit, hvarvid
den nye befälhafvaren inom detta landskap, grefve Adam Ludvig
Lewenhaupt, gifvit lysande prof på mod och skicklighet. I Mars 1704
hade han slagit två större fiendtliga ströfpartier och sedan han i April
fått veta, att den af konung August till kronfältherre i Litauen
utnämde Wisniowiecki med 10,000 man inryckt i Samogitien, afgick han,
efter erhållen förstärkning från Riga, med 3,000 man för att
understödja förre litauiske kronfältherren Kasimir Sapieha, som samlat 4,000
man under sitt befäl, då Wisniowiecki drog sig tillbaka till Birzen, der
han inväntade en honom lofvad förstärkning af omkring 6,000 ryssar.
Lewenhaupt, som strax efter Leczinskis val till konung fått Carl XII:s
befallning att inrycka i Litauen, för att bringa dess befolkning att
erkänna den nye konungen, trängde djupt in i landet, höll möten med
dess adel, af hvilken en stor del hyllade Stanislaus, brände de
mot-sträfviges byar och drog sig sedermera tillbaka till det befästade
Mi-tau, Kurlands hufvudstad, vid underrättelsen, att Wisniowiecki erhållit
den väntade ryska förstärkningen under general Sktrniizkis befäl.
Ryssarne hyste dock mycket klena tankar om polackarnes mod och
ihärdighet samt vägrade derföre att med dem förena sig, så framt icke
den polska truppen ville med särskild ed förbinda sig att i nästa strid
fäkta tappert och icke fly eller draga sig undan. Den fordrade eden
aflades och derefter drogo de förenade härarne mot fästet Seelburg vid
Dünafloden, hvilket försvarades af 300 svenskar, under befäl af grefve
Carl Lindsköld, en son till den i föregående del så ofta omhämnde
Erik Lindsköld. Den lilla besättningen försvarade sig modigt, och
Lewenhaupt i förening med Sapieha skyndade till dess undsättning. För
att missleda fienden låtsade de dock vända sig mot Birzen, der
Wisniowiecki qvarlemnat en del af sin styrka. Dervarande polacker blefvo
ock så uppskrämda vid underrättelsen om svenskarnes anryckande, att
de lastade de i fästningen förvarade, förråd och dyrbarheter å en mängd
vagnar, hvilka skickades efter Wisniowiecki; mën föran hade det
missödet att under vägen till Seelburg stöta på en afdelning af Sapiehas
folk, af hvilken den genast togs i besittning, och 36 tunnor krut, 300
rustvagnar med allehanda förråd, 24,000 rdr i klingande mynt samt
en stor mängd silfverkärl föllo på detta sätt i litauernes händer.
När Wisniowiecki fick kunskap härom samt om svenska och
litauiska härens anryckande, upphäfde han den 24 Juli belägringen af
Seelburg och drog sig till Jakobstadt vid Dünafloden, dit Lewenhaupt följde
efter. Ehuru han nu hade endast 3,200 man svenska trupper under
sitt befäl samt omkring 3,000 litauer under Sapieha, tvekade han dock
ej att anfalla Wisniowieckis 10,000 polackar och Skernitzkis 6,000
ryssar. När, under förberedelserna till striden, Sapieha frågade hvar hans
litauer skulle få sin plats, svarade Lewenhaupt: »De skola bilda andra
linien bakom oss svenskar. Före stridens slut få de icke komma in j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
