Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Fred i Alt-Ranstadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kriget i SeteHstn 1706.
der striden. Vid Schwedenstein, der Gustaf Adolf föll, stannade han
länge i djupa tankar och utbrast slutligen: »Jag har ailtid sökt lefva
som han, må hända förlänar mig Gud den nåden att få dö på samma
sätt!» Tolf år derefter föll också Carl XII för en fiendtlig kula, men
icke, som Gustaf Adolf, midt i sitt lysande segerlopp, utan först sedan
han fått bittert pröfva lyckans vexlingar.
För tillfället log emellertid lyckan mot honom så lofvande som
möjligt, och alla hans önskningar tycktes gå i fullbordan. Hans tåg mot
Sachsen hade väckt sådan oro hos August, att denne genast sände två af sina
sachsiska embetsmän, von Pfingsten och baron Jmhoff, att erbjuda fred
under det vilkor Carl alltid fordrat, att August skulle nedlägga Polens
krona. De båda sändebuden träffade honom redan den x September
vid Bischofswerda och underhandlingarna begynte. De. måste likväl
hållas ytterst hemliga, hvilket man önskade lika mycket å båda
sidorna, August, emedan han ännu var omgifven af ryska trupper och
fruktade czarens hämnd, om han bröt förbundet med honom; Carl åter,
emedan han ville undgå andra makters bemedling och på egen hand
uppgöra vilkoren med August. De sachsiske herrarne hettes således
endast vara sända för att med konung Carl uppgöra huru svenska
hären skulle kunna i Sachsen inqvarteras med så liten känning för dess
befolkning som möjligt.
Till Sveriges ombud vid dessa underhandlingar utsåg konungen
Carl Piper .och kanslirådet Olof Hermelin. För Piper hade Carl gifvit
tillkänna hvad han af August ovilkorligen fordrade, nemligen att för
alltid afstå från polska kronan, erkänna Stanislaus såsom Polens konung
och lofva att aldrig mera tänka på återintagandet af polska tronen,
icke ens i händelse af Stanislai död; afsäga sig alla andra förbund
och synnerligast det ryska; med vederbörlig hedersbetygelse återgifva
friheten åt prinsarne Sobieski och andra tagna fångar, samt utlemna
alla ötverlöpare, som gått från Sveriges i hans tjenst och deribland
uttryckligen Johan Reinhold Patkul, men deremot förlåta alla, som från
Augusts tjenst öfvergått till Sveriges. De sachsiska ombuden gjorde
visserligen åtskilliga försök att vinna lindring i dessa vilkor, men
förgäfves, och då konungen nu skickade Meijerfelt med en betydlig
truppstyrka mot Sachsens hufvudstad Dresden, blefvo sändebuden så
uppskrämda, att de undertecknade fredsfördraget redan den 14 September.
Vilkoren voro de af konung Carl föreskrifna, med åtskilliga tillägg,
såsom att August skulle till sin död få behålla titeln af Polens konung;
att han skulle frisäga polackarne från deras honom gifna trohetsed
och uttryckligen tillåta dem aflägga en sådan åt Stanislaus; att August
icke skulle få sluta förbund med eller gifva understöd åt någon makt,
som vore i fejd med konung Carl eller med den nye konungen i
Polen; att han skulle utlemna de till Sachsen förda polska regalier och
arkiv; att han skulle för den nu ingångna freden anskaffa fullständig
borgen af kejsaren, England och Holland, och detta om möjligt inom
sex månader, samt att han, emedan denna borgen möjligen icke så
St»rH<h t, eicktlrtm, Btr, nr Sv. Hitt, VII. g
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
