Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Carl XII utverkar religionsfrihet åt protestanterna i Schlesien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krigtt i Sachsen iyo6.
för landets befolkning ganska dyrt. Efter inheratad kunskap om der
rådande beskattningssätt uppgjorde Carl och Stenbock en ordning för
krigsgärderna, enligt hvilken dessa skulle månadtligen uppgå till 645,000
rdr, men i anledning af folkets böner och föreställningar om
omöjligheten att kunna erlägga så mycket, nedsattes beloppet till 500,000 rdr,
och landet indelades i vissa områden, som hade att sörja för
truppernas förplägning enligt en uppgjord taxa. Härvid öfvades dock
hvarjehanda prejerier och i allmänhet blef denna förplägning så tryckande,
att många sachsare flyttade ur landet för att undandraga sig denna
börda. Flera främmande makter gjorde ock hos Carl framställningar
att ej för länge fördröja sitt vistande i det så hårdt hemsökta landet,
och äfven Stanislaus yrkade ifrigt på hans snara återvändande till Polen
för att hjelpa Stanislaus mot ryssarne; men Carl svarade ständigt, att
han i följd af Augusts opålitlighet måste stanna i hans land till dess
han erhållit den i fredsfördraget betingade borgen för vilkorens
uppfyllande. Det berodde således på August sjelf àtt förkorta svenska
krigsmaktens Vistande i Sachsen-.
Innan Carl lemnade Sachsen, uppfylde han det löfte han gifvit
de schlesiske lutheranerne att bereda dem skydd mot andligt förtryck.
Genom StrahUnheim, Sin minister vid österrikiska hofvet, yrkade han
fri religionsöfning för dessa sina trosförvandter; men detta yrkande
mötte så ihärdigt motstånd vid det strängt katolska kejserliga hofvet,
att Carl slutligen förlorade tålamodet och förklarade, att han skulle
med väpnad hand framtvinga medgifvandet deraf. Kejsaren, som
redan gifvit efter för åtskilliga andra Carls fordringar, var likväl i
afseende å denna så envis, att lian tycktes vilja snarare låta det komma
till fredsbrott än att i denna punkt gå konungens framställning till
mötes; men Marlborough förestälde kejsaren, huru ett krig mot den
segerrike, nu bättre än någonsin rustade svenske konungen skulle i
första hand utsuga de kejserliga arfländerna och sedermera tillintetgöra
alla frukterna af det dittills med ovanlig framgång mot Frankrike förda
kriget. Å andra sidän vägrade England och Holland att gå i borgen
för freden i Alt-Ranstadt förr, än Carl vore förlikt med kejsaren, och
Piper, Hermelin, Strahlenhejm m. fl. gjorde allt för att öfvertala honom
att åtminstone bevilja ett uppskof med frågans afgörande och ej reta
österrikiska hofvets stolthet genom alltför peremtoriska fordringar.
Slutligen gaf ock Carl med sig i detta hänseende, och kejsaren lät äfven
af sina bundsförvandter öfvertala sig att vid den utsatta tiden bevilja’
religionsfrihet åt de schlesiske lutheranerne.
Omedelbart härefter förklarade Englands och Hollands ombud, att
deras regeringar voro villiga ingå borgen för fredsfördraget i
Alt-Ranstadt, och härefter hade Carl icke vidare någon anledning att längre
dröja qvar i Sachsen. Redan dagen efter det kejsarens ombud
undertecknat fördraget om den beviljade religionsfriheten, uppbröt ock Carl XII
med sin uthvilade, välförsedda och betydligt förstärkta här från
Alt-Ranstadt den Augusti 1707. Hans sista befallning var, att sol-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
