Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Kalabaliken vid Bender
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII.
som helst, skulle deltaga i försvaret, en hvar på sin anvista plats. Så
skulle kanslihuset försvaras af hofkanslern Müllern med skrifvare och
vaktmästare, kungshuset af hofmarskalken Duben, med kammartjenare,
kockar och kockspojkar, statssekreteraren Feifs hus af denne, med
underlydande, hvilka nyskapade krigare fingo gevär åt sig utdelade och
öfvades i deras handterande. Carl XII var likväl sjelf alltför erfaren
krigare, för att icke veta att på sådana försvarare föga var att lita, om
det komme till en strid på allvar. Också tyckes allt antyda, att han,
såsom ock synes af hans nyss anförda yttrande, var öfvertygad, att
det endast skulle blifva en strid för syns skull och att man aldrig
skulle skrida till verkliga våldsamheter. För sådan händelse ansågs
dock konungahuset med sina tjocka stenmurar kunna göra starkaste
motståndet. Några af dess fönster fyldes till manshöjd med jord och
sand, och andra stängdes medelst pålverk. Till dess vind flyttades
konungens alla dyrbaraste tillhörigheter, och det försågs för öfrigt
rikeligen med krut, kulor och lifsmedel. De svenskar, konungen hade
qvar, utgjorde ett antal af omkring 500.
Turkar och tatarer, som skulle deltaga i anfallet, uppgingo, enligt
lägsta uppgiften, till 12,000 man, med 12 kanoner och 2 mörsare. De
framtågade nu, under sitt vanliga fältrop: »Allah, Allah», hvarefter de
uppstäldes rundt omkring svenska lägret, och paschan gaf tillkänna,
att, om man kunde taga konungen lefvande, skulle en hvar, som
dertill bidragit, erhålla 8 dukater. När turkiska fältmusiken från alla håll
uppstämdes, befalte konungen sina trumpetare svara från kungshusets
läktare. Nu började de turkiska kanonerna spela, men de flesta
kulorna gingo för högt; troligen voro kanonerna med flit så riktade. Dock
blef en af de svenska trumpetarne skjuten.
När det emellertid visade sig, att turkarnes kanöner icke förmådde
bringa konungen till eftergift, befaltes stormning, och janitscharerne
skulle gä i spetsen, men de vägrade. »Nej, nej», ropade de, »vi
angripa icke den svenske Carl. Sultanens befallning derom är
uppdiktad.» De hotade att skjuta paschan, om denne ville tvinga dem till
stormning, samt drogo sig tillbaka till de andra trupperna. Khanen
förebrådde paschan, att han alltid varit svag för svenskarne, och sade
sig skola ensam med sina tatarer taga reda på svenske konungen, om
paschan ej kunde göra sig åtlydd. Denne bad honom vänta till
morgondagen, då janitscharerne nog skulle fä annat sinne. Han lät dem
nu sjelfve öfvertyga sig om, att sultans bref var äkta och ej
under-stucket, samt förestälde orimligheten af konungens motstånd, rättvisan
af sultans befallning och brottsligheten af deras egen olydnad. Dock
medgaf han att de ännu skulle fä göra ett försök hos konungen och
lofva att föra honom hvart han önskade, antingen till Sverige eller till
sultan, att hos honom bevaka sin rätt.
Den . i Februari på morgonen kommo ock några ombud från
janitscharerne till svenska lägret. De vände sig till Müllern
ochGrot-husen, förklarande, att om konungen öfverlemnade sig till dem, skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
