Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII i Turkiet ty is, 1714. 193
blånor vid sina pilar samt sköto dessa mot taket, som var af spån och
snart fattade eld. Mot byggnadens ena sida fördés ock af turkarne en
mängd höbundtar, ved och andra bränbara ämnen, hvilka antändes, så
att lågan slog upp mot takstolarna. Snart var hela taket i brand, och
svenskarne sökte förgäfves hejda den mer och mer kring sig gripande
elden. Äfven mellantaket fattade eld och nedföll, så att man måste
lemna det ena rummet efter det andra och slutligen återstod endast
konungens sängkammare. Turkarne sköto på en hvar som visade sig
i fönstret, men då stälde konungen sig sjelf der såsom skottmål. När
Roos såg detta, stälde han sig framför konungen, sägande: »Det är
bättre, att kulorna träffa mig än ers maj:ts höga person». En kula
träffade honom ock i detsamma, men stannade i mössans tjocka
ullstoppning. Roos föll, ett ögonblick afsvimmad, i konungens armar;
men nu trängde elden fram till sängkammaren, och sedan Roos
återfått sansningen, ropade han: »Det är mera passande för tappert folk
att dö med vapen i hand och mot fienden än att brinna upp.
Härifrån till kansliet är ej mer än 50 steg, och dit skola vi nog bana oss
väg.» — »Det är rätt sagdt», inföll konungen. Derpå uppbröts dörren
och alla svenskarne, med konungen åter i spetsen, rusade ut; men i
detsamma snafvade konungen, som kommit något före de andra, och
föll. Genast kastade sig en mängd janitscharer öfver honom, vredo
värjan ur hans hand och togo honom, hvarvid flere sleto bitar ur hans
kläder, för att kunna visa sin andel i bragden och sin rätt till den
utlofvade belöningen. Så snart han var tagen, förhöll han sig helt stilla
och yttrade sin glädje öfver att hafva fallit i händerna på turkar och
ej på tatarer. Då de öfrige svenskarne sågo konungen tagen, gåfvo de
sig alla och striden upphörde. Klockan var nu 7 på qvällen.
Under striden hade 15 svenskar samt något öfver 200 turkar och
tatarer fallit. Att under en åtta timmars strid af 500 man mot minst
12,000 icke flere stupat af de förra, visar bäst huru skonsamt fienden
i det hela gick till väga, ehuru man tillika icke får glömma, att den
egentliga striden föreföll i kungshuset, ty derförinnan hade redan de
fleste svenskarne gifvit’ sig, utan att inlåta sig i en strid, hvars
ända-målslöshet de alltför väl insågo. Turkarnes skonsamhet mot konungens
egen person var dock ögonskenlig, ty så, som han ständigt blottstälde
sig under striden, hade det varit ganska lätt att döda honom, om icke
turkarne, dels för att vinna den utlofvade belöningen, dels bäfvande
tillbaka för tanken att beröfva denne krigarekonung lifvet, inskränkt sina
bemödanden till att söka taga honom lefvande. *)
Så slutade den beryktade kalabaliken vid Bender, ett så
egendomligt bidrag till Carl XII:s karakteristik, att det är svårt att säga, om
den gjort honom mera berömd eller klandrad — det senare
naturligtvis af alla, hos hvilka förståndet, det förra af dem, hos hvilka
inbillningskraften fått intaga främsta rummet vid pröfningen. Att denna
kalabalik i sig sjelf var ett vanvettigt företag, torde väl svårligen kunna
») Jfr Fryxell, Berättelser. XXIII: 66—120.
Starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. Hut, VII. j •>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
