Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Rådets omsorger om beredande af tillgångar för krigets förande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448 Carl XII.
/ . . • .
Med regeringsärendenas handläggning tillgick i allmänhet så, att,
sedan målen förevarit i kansliet eller i någon af rådsafdelningarna,
blefvo alla de vigtigare, jemte rådsherrartjes betänkanden, skickade till
konungen att af honom afgöras. På krigsärendena hade Carl Gustaf
Rehnsköld, som dock först i December J7°5 blef kungligt råd, mycket
inflytande. De öfriga afgjordes för det mesta enligt Carl Pipers åsigt,
ty koriungén hade kommit ut i kriget alltför ung och var sedermera
alltför mycket uppdagen af krigshändelserna att hafva kunnat förvärfva
någon djupare insigt i rikets inre förhållanden. , Lyckligtvis var Piper
en mjn med ovanlig duglighet, erfarenhet och arbetsförmåga; men i
alla fall var det, äfven med bästa vilja, för honom omöjligt att långt
inne i Polen och Ryssland kunna följa ärendenas gång i Sverige med
den uppmärksamhet, att misstag och okloka eller orättvisa beslut alltid
kunde undvikas. Ju längre konungen aflägsnade sig från sitt rike,
desto större blef ock tidspillan vid regeringsärendenas handläggning.
Slutligen fordrades en tid af flera månader, innan ett ärende kunde
hinna från rådet till konungen och från honom tillbaka. Härtill kom,
att rådefs skrifvelser ofta finge hos konungen ligga en längre tid
obesvarade, och i allmänhet verkade konungens långa frånvaro menligt på
den inre styrelsens handhafvande. Att det jicfje skedde i ännu högre
grad, derför har man’väsentligen att tpcka dels .Pipers stora förmåga,
dels den framstående embetsmannaduglighefen äfven hos de i Carl XI: s
skola bildade män, som utöfvade denna styrelse här hemma» dels ock
det förträffliga skick, hvari Carl XI satt hela förvaltningen.
Bland dem, som, här hemma visade största nit och förmåga vid
regeringsärendenas skötande, böra i främsta rummet nämnas Nils
Gyldenstolpe inom rättegångs- och Fabian Wrede, mon» försvarsafdelningen.
För öfrigt utmärkte sig äfven Johan Gabriel Stenbock, Gabriel
Falkenberg samt längre fram CarJ Gyllenstierna, Axel Julius De la Gardie,
Knut Posse och Arvid Horn. Bengt Oxenstiernas kraft och afseende
voro nu brutna. Han afled ock redan i medlet af året 1702. För
öfrigt var rådet äfven pu, med afseende å förhållandet till, utländska
maktei-, deladt i två partier — det franska, hvartill Wrede,
Gyldenstolpe, Stenbock och Falkenberg räknades, saml det engelsk-holländska,
besående af Bengt Oxenstierna, Lars Wallenstedt och Nils Gyllenstieipa.
Båda partierna beskyldes att vara tillgängliga för väpgåfvor från de
makter, hvilkas intressen de förfäktade, och i synnerhet voro Bengt
Oxenstierna och Nils Gyldenstolpe, båda genom slösande lefnadssätt
försänkta i skuld, utsatta för en dylik misstanke. Denna inkomstkälla
varade dock, ej särdeles länge, ty redan under åren 1702 och 1703
märkte de utländska makterna, att konungen efter sitt eget hufvud eller
enligt Pipers råd afgjorde utrikes ärenden^ och fästade föga afseende
vid hvad rådsherrarne i Stockholm derom yttrade, hvarföre några
vän-gåfvor till- dessa icke längre voro behöfliga.
En- af regeringens hufvudsakligaste omsorger blef att anskaffa
tillgångar för det ständigt fortfarande kriget. De vanliga skatterna voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
