Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
X
Vetenskapsmännen.
401
kunde vinna någon fast läraresyssla, och han var nära att för sin
utkomst öfvergifva akademien för att öppna en bokhandel, då han
ändtligen i Oktober 1710 blef filosofie professor, vid 39 års ålder.
Vid den tid, då Rydelius intog den filosofiska lärostolen i Lund,
hade Locke, Leibnitz och Wolf största anseendet bland filosoferne.
Rydelius hade; läst och begrundat deras skrifter, men bekände sig till
ingenderas skola. Hans egen filosofi, ehuru fattad från Cartesii
synpunkt, var dock ej heller bunden vid dennes system. Han framstälda
den i sitt år 1718 utgifna arbete »Några förnuftsöfningar» samt i
åtskilliga akademiska afhandlingar. Idén om Gud är i hans filosofi
pröfvo-sVenen för det sanna Så väl som det goda. Från den härleder han,
till den hänför han allt söm är," utom synden. Hans uppfattning af
själens förmögenheter 3r honom egen och innehåller åtskilligt, hvarmed
en senare tids psykologer förvånat såsom med nya upptäckter.
Mensklighetens religiösa och sedliga intressen voro de högsta för honom äfven
såsom filosof. Han kallade dem »odalsanningar, hvilka den eviga
sanningssolen, Gud sjelf, inkastat strålvis i våra själar», och förliknar dem
vid »HermefcStoder, som beteckna den kungsväg all forskning måste
taga, om den skall föra till målet. Och detta mål», säger han vidare,
*är det yttersta stora, dit all mensklig tanke, dit hela skapelsens
sträfvan och alla varelsers suckan leder. Föresätta sig de lärde detta mål,
syftar vetenskapen dit, då förstå de sin kallelse rätt och göra sitt
embete med fröjd, ty då kunna de ej nedtryckas inom kretsen af lägre
njutningar eller smärtor. Den enda sanna, innerliga, varaktiga, själfulla
glädjen är den i Gud, ty han är summan och inbegreppet af det goda,
likasom all sanning och skönhet äro i honom. Ju mer menskliga
medvetandet upptager af detta oändliga salighetsförråd, desto mer tillgänglig
blir vår natur för verklig lust och fröjd, och desto lättare föraktar hon
allt annat. Man må icke tro? att det är blott få vetenskaper gifvet
att leda till Gud: detta är tvärtom en för dem alla gemensam
egenskap, ty ingen finnes så ofruktbar, att den ej gifver denna
egendomliga frukt, blott dens själ, som odlar den, är sådan den bör vara».
Sådana tankar, klädda i ett sådant språk, skulle man knappast
vänta hafva varit yttrade vid ett svenskt lärosäte för 170 år sedan, i
synnerhet om man jemför dem med andra skrifter af andra författare
i likartade ämnen från samma tid. Härvid bör dock anmärkas, att
det språk, Rydelius helst och alltid mästerligt begagnade, var latinet,
hvarifrån det nu anförda är öfversatt. Hans svenska kan visserligen
ej dermed jemföras, men han har dock haft den stora förtjensten att
egentligen hafva Varit den förste, som användt och sökt utbilda svenska
språket för vetenskapliga ändamål. Hans svenska arbeten i bunden
stil, ty han ■ var äfven lycklig skald, stå också i språkets renhet och
konstnärliga behandling vida framom hans flesta samtidas.
Sedan först danskarnes infall i Skåne och sedermera pesten
förjagat den studerande ungdomen från Lund, var det väsentligen Rydelii
förtjenst, att lärosätet, efter Stenbocks seger vid Helsingborg, så snart
starbäck o. Bäckström, Ber. ur Sv. Hist. VII. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
