Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Carl XII:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norska fälttaget ifiS. Carl Xll:s död. 415
mare tillhands och kunna tillse atbetena lät konungen uppföra en
hydda af breder, der han vistades under de korta mellanstunderna, då
han ej var närvarande vid arbetena.
Den 30 November, som var en söndag, den första i adventet, red
konungen till högqvarteret i Tistedalen, ömsade kläder samt bevistade
gudstjensten både för- och eftermiddagen. På morgonen hade han
genomögnat några papper, hvilka fältmarskalken Mörner lemnat honom
och som skola innehållit angifvelser och varningar rörande anslag mot
hans person. Han egnade dem blott en flyktig uppmärksamhet och
stack dem derefter hos sig, men kastade dem i elden efter
gudstjensten slut, behållande endast Gustaf Adolfs bönbok och hans porträtt
i sin ficka. Klockan 4 på eftermiddagen red han, åtföljd af Maigret
och Sicre, icke till den vanliga brädhyddan, utan till den främsta
natten förut uppkastade löpgrafven, der han steg af hästen, gick omkring
och besåg arbetena. .
Under tiden började det lida tru)t aftonen, och då klockan 6
sabbatstiden utgick, skulle arbetet med den nya löpgrafven åter begynna;
men arbetarne dröjde, och då konungen visade någon otålighet
deröfver, bad Maigret honom vara lugn, ty inom åtta dagar skulle i alla
fall fästningen vara i hans våld. »Vi fa väl se», svarade konungen.
Ändtligen kommo soldaterne, och Maigret anvisade hvar och en at dem
sin plats, skyddad af någon risknippa eller skanskorg, ty de voro nu så
nära fästningen att de kommit inom mnsköthåll, och flere träffades af
fiendtliga kulor.
Mot klockan 8 på aftonen intog konungen sin qvällsvard på
stående fot i löpgrafven, hvilken, såsom nyss nämndes, låg inom
musköthåll från fästningen. För att kunna säkrare. rigta skotten mot de
gräf-vande, lät kommendanten uthänga brinnande beck-kransar och kasta
en mängd lichtkulor, hvarigenom fältet så upplystes, att alla föremål
blefvo någorlunda synliga. Konungen, spm misstänkte, att dessa
anstalter bådade ett utfall från fästningen, gick nu upp från lüpgrafvens
djup till inre sluttningen af dess bröstvärn, öfver hvars krön han lade
armarne. Han kunde härifrån obehindradt se både fästningen och sina
arbetare, men då hufvudet och öfre delen af kroppen höjde sig öfver
bröstvärnet, var han ock så mycket mera blottstäld för de många
kringflygande kulorna. Maigret varnade hortom för dessa, som »ej hafva
mer aktning för en konung än för den ringaste soldat»; men
konungen svarade blott: »Var icke rädd!» Den nere i löpgrafven stående
Maigret genmälde: »Jag är icke rädd för mig sjelf, ty jag skyddas af
bröstvärnet, men ers maj:t begagnar det icke till skydd, utan till våda».
Konungens svar blef endast att tillsäga honom och några andra
officerare gå och se efter arbetsfolket, men han lofvade dock att
sedermera sjelf stiga ned. De andre herrarne sade hviskande till Maigret:
»Låt honom vara. Ju mer man varnar, desto mer blottställer han sig».
Klockan led nu mot 9 och månen bade uppgått. Konungen låg
qvar, med hufvudet upprätt öfver krönet, venstra handen stödd under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
