Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Carl XII såsom krigare och härförare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII.
4’7
Samma handlingar och samma tillvügagående få dà fett hell annat ljus
och framställa sig helt annorlunda.
Så skiljaktiga omdömena om Carl XII än i öfrigt utfallit,
instämma dock alla i erkännandet af hans stora förtjenster såsom krigare —
hans okufliga mod, som eldades af faran och uppsökte den vida oftare,
än som rätt stämde öfverens ined hans pligt såsom härförare, men
som också mer än något annat hänförde hans bussar och gjorde dem
i striden lika oemotståndlige som deras konung; hans outtröttlighet
under mödor och försakelser, hvari han var den bästa föresyn för alla
under hans ledning; hans enkla, tarfliga, härdade lefnadssätt, som
gjorde alla umbäranden för honom Hitta och hvari han likaledes
föregick sina krigare med det bästa föredöme; slutligen äfven hans djupa
gudsfruktan, hans tillitsfulla förtröstan på den Allsmäktiges skydd i
hvarje fara, på framgången i hvarje strid, som fördes för en rättvis sak.
Om Carl XII såsom härförare äro redan omdömena mera
skiljaktiga. Bekant är Montesquieus yttrande, att Carl XII icke var någon
Alexander, men hade kunnat vara Alexanders bäste soldat, och den
vanliga föreställningen om Carl XII är väl också, att han stod vida
högre som krigare än som fältherre. Högt aktade kännare af
krigskonsten och, bland andra, en så erfaren och segerrik härförare som
Fredrik den store hafva dock tillerkänt honom en plats bland de mest
berömde fältherrar krigshistorien känner, och döras omdömen, så väl
som fortgången af hans krigsföretag i allmänhet, vittna, att man icke
får betrakta Carl XII endast som en modig, härdad, outtröttlig krigare,
utan att han tillika var en ganska framstående härförare, om ock hans
ßiltherrestorhet låg mindre i djupsinniga strategiska beräkningar eller
nya taktiska uppfinningar än i förmågan att hänföra sina krigare, falla
öfver fienden, när denne minst väntade det, och bringa honom ur
fattning genom anfallens djerfhet och våldsamhet. Sådana fälttåg som
hans kunde ock utföras endast af de mest härdade och tillika de mest
hängifna krigare. För dem var ock konungen den trognaste
vapenbroder, kämpade modigare än någon annan, underkastade sig samma
mödor och försakelser som den ringaste krigare i sin här och gaf sin
egen häst till deras räddning, sitt eget linne till deras förbindning.
Men det var ock ej litet, han af den fordrade, och få krigare hafva
väl varit underkastade sådana ansträngningar och försakelser som hans.
Också förebrådde man honom att vara alltför likgiltig för deras
lidanden, hvilka han tycktes betrakta såsom tillhörande deras yrke, som ju
också var hans eget. För hans egen jernnatur voro alla försakelser en
lek, hvars svårigheter fullt uppvägdes af nöjet att hafva öfvervunnit
dem och af de framgångar mot fienden, som deraf bereddes.. Så ville
han äfven att de skulle betraktas af hans krigare, och så skedde också.
Om ock en eller annan knotade öfver ändamålslösa uppoffringar och
äfven någon gång tyckte, att man förde dem alltför oförväget mot
alltför öfverlägsna fiender, så följde dock alla utan tvekan sin konungslige
vapenbroder och vid hans: »Framåt, gossar!» störtade de ock oemot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
