- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII /
421

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl XII.

4’7

medföra annan fördel än att detta med svensk tillhjelp nydanade
Polen borde blifva en Sveriges pålitlige bundsförvandt mot Ryssland, och
för tillfället åtminstone var Ryssland icke så farligt för Sverige, att det
var nödvändigt med så stora uppoffringar af svenskt blod och svenska
penningar köpa en bundsförvandt mot czaren, hvilken egentligen först
genom Carl XII:s långa dröjsmål i Polen blef för Sverige så farlig, att
det derefter blef omöjligt att krossa ryska" väldet utan en mäktig och
pålitlig bundsförvandt. Ur synpunkten af Sveriges fördel hade
sålunda en fred med Sachsen efter segern vid Kliszow, innan Polen ännu
var inblandadt i kriget, varit det önskvärdaste. Svenskarnes
uppträdande i Polen hade då ännu- icke framkallat den häftiga
partiförbittring, som sedermera der röjde sig, och August således icke heller vågat
bryta den ingångna freden, emedan han då ej inom Polen haft något
parti nog mäktigt att härvid biträda honom. Beröfvad sina
bundsförvandter och genom nederlaget vid Narwa öfvertygad om svenskarnes
öfverlägsenhet såsom krigare, hade då czaren efter all anledning ej
varit svår att förmå till fred, hvartill han ock vid denna tidpunkt
visade sig villig. Att han ej skulle hållit denna fred längre, än han
dertill ansåg sig tvungen, kan man dock taga för afgjordt, dertill var
en besittning vid Östersjön för honom af alltför mycken vigt; men
ganska sannolikt synes ock att, med den erfarenhet Polens och
Danmarks konungar redan fått om svenska härens krigsduglighet och
Carl XII:s härförareförmåga, det icke för czaren varit så lätt att med
dem förnya förbundet, och, om han ensamt anfallit Sverige, borde ock
detta, med oförsvagade krafter, kunnat utan svårighet afslå de ryska
anfallen.

Sedan åter lämpligaste tidpunkten för freds ingående var af Carl
försummad, återstod för honom endast att, hvad som ock skedde, med
kraft och ihärdighet fullfölja sina framgångar i Polen, fördrifva August
och gifva Polen en ny konung, som kunde blifva en för Sverige
pålitligare bundsförvandt i det derefter förestående kriget mot czaren.

När Carl XII,’ efter freden i Alt-Ranstadt, företog detta krig, hade
han emellertid redan funnit, att han ej ensamt med Polens tillhjelp
skulle kunna krossa czarens välde, utan att dertill behöfdes äfven
andra bundsförvandter. Han fann dessa i Mazeppas och de öfriga
kosackstammarna, hvilka, om de, såsom Mazeppa försäkrade honom, allmänt
rest sig mot ryska väldet, skulle, i förening med Carl XILs välrustade
här, gifvit detta en sådan stöt, att Sverige derefter för en längre tid
bort vara tryggadt mot anfall från Ryssland. Vid företagandet af 1708
års fälttåg mot czaren hade sålunda Carl XII att välja mellan att
antingen ställa sig i förbindelse med dessa kosackstammar, befordra
deras resning och såmedelst tillfoga czaren så allvarsam skada, att han
skulle för längre tid blifvit för Sverige oskadlig — detta dock med
äfventyr för Carl XII och hans svenska krigare att fördjupa sig i
Ryssland och afskäras från förbindelsen med Sveriges område — eller ock
att försaka kosackernes bistånd och tåga direkte till de svenska besitt-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:46:11 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sverhist/7/0443.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free