Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438»
Cail XII.
hvarunder han ej förtärde annat än vatten och litet bröd. Sista dagen
gjorde han en lång ridt och intog derefter en kraftig måltid, utan att
erfara någon olägenhet hvarken af det ena eller andra. Alla de inre
kroppsdelarna befunnos ock vid liköppningen 1718 i bästa skick.
Voro Carl XII:s kroppsförmögenheter ovanliga, så voro hans
själsegenskaper det ännu mera. Han hade starkt minne, lycklig
fattningsgåfva och mycken skarpsinnighet. Hans studier blefvo alltför tidigt
afbrutna, och hans bref vittna, att hans stafning af svenska språket var
långt ifrån felfri, ehuru den visserligen var bättre än faderns; men för
öfrigt saknade han visst icke kunskaper, om också hans bildning var
mindre rik och omfattande än farfaderns. Han hade i synnerhet
mycket sinne för de matematiska vetenskaperna och påstod, att den, som
ej studerat matematik, vore blott »en half menniska». I dessa ämnen
talade han, under sitt vistande i Lund, ofta med Polhem och
Svedenborg, hvilka förvånades både af hans kunskaper och hans skarpsinnighet
deri. I allmänhet visade Carl XII ett lifligt sinne för både
vetenskaper och konster, ehuru de ständiga krigen och bristande
penningetillgångar hindrade honom att verksammare befordra dem.
Hans mod, hans outtröttliga ihärdighet, hans stora förmåga att
bedöma menniskor och förhållanden, hans gifmildhet, hans stränga
rättskänsla hafva vi förut omtalat vid anförandet af hans egenskaper såsom
krigare, statsman och konung. För att tillerkänna honom dessa
förtjenster kunna en mängd fakta anföras; men svårare är att kunna fullt
rättvist bedöma hans hjertelag, huruvida han till sitt innersta väsende
var hård och sjelfvisk eller mild och ömhjertad, ty flera af hans
handlingar gifva stöd åt så väl den ena som den andra af dessa motsatta
uppfattningar.
För den förra uppfattningen tala hans förfarande mot Nils Bielke,
Patkul och Paijkul, åtskilliga hans befallningar till sina generaler under
polska fälttågen, hans liknöjdhet vid sina krigares och sitt folks
lidanden samt den ringa ifver han visade att ur fångenskapen befria sådana
män som Adam Ludvig Lewenhaupt, Magnus Stenbock m. fi.
Några bland dessa fakta kunna dock ej betraktas såsom fullt
bevisande. Förfarandet mot Nils Bielke bör väl mindre läggas konungen
till last än hans rådgifvare och domstolen, och konungen sökte äfven
sedermera godtgöra den alltför långt drifna strängheten mot den
förtjente och rikt begåfvade mannen, hvars eget förfarande ej heller var
tadelfritt.
Hvad Patkul beträffar, hade hàn, ehuru född svensk undersåte och
aldrig löst från sin trohetsed mot Sveriges konung, likväl gjort alltför
att skada Sverige och varit den egentlige anstiftaren af förbundet mot
Carl XII. Han hade, såsom förut är berättadt, till följd af en särskild
artikel i Alt-Ranstadtska freden blifvit af August utlemnad, hvarefter
han, på fullt laga skäl, dömdes såsom sitt fäderneslands förrädare till
den tidens strängaste dödsstraff, rådbråkning, och afrättades den 10
Oktober 1707, då, genom bödelns oskicklighet, det gräsliga straffet blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
