Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43°
Carl Xll.
års ålder lemnat sitt fädernesland och derefter tjenat åtskilliga
utländska härar samt slutligen i den sachsiska och såsom sachsisk
befälhafvare deltagit i kriget mot Sverige, hvars konung han aldrig svurit
trohet. Då han 1705 anförde de sachsiska trupper, som skulle anfalla
Warschau, skref han till konung August, att han hoppades inom fjorton
dagar kunna åt honom .lemna »den vilda och rasande svenske
ynglingen (Carl XII) död eller lefvande»; men det var i stället Paijkul,
som blef fången, och Carl XII befalte att han skulle skickas till
Stockholm, för att dömas af hofrätten, emedan han var född svensk
undersåte och således ej borde behandlas såsom krigsfånge. Han dömdes
ock den 26 November 1706 från lif, ära och gods, blef ej benådad,
oaktadt många för honom fälda förböner och oaktadt här, om
någonsin, så mildrande omständigheter voro för handen, att konungens nåd
väl bort mildra det stränga lagbudet, samt undergick verkligen
dödsstraffet i början af året 1707.
Carl XII:s liknöjdhet för sina krigares och sitt folks lidanden, så
väl som för sina fångne generaler, kan likaledes svårligen försvaras,
om den ock kan förklaras af hans här ofvan anmärkta föreställning,
att, då han blifvit orättvist anfallen, fordrade Sveriges ära krigets
fortsättande till dess fienden blifvit kufvad och en varaktig fred kunde
erhållas. För att vinna detta mål vågade han sjelf sitt lif samt
underkastade sig alla ansträngningar och försakelser; detsamma fordrade han
ock af sina krigare och sitt folk. Hans ringa benägenhet att ur
fångenskapen söka befria Lewenhaupt och Stenbock finner åter ett slags
förklaring i hans stränga rättskänsla, som fäste föga eller intet afseende
å mildrande omständigheter. Båda generalerne hade, enligt hans
öfvertygelse, genom eget förvållande råkat i fångenskap, Lewenhaupt för det
han ej fört sina krigare till strid, utan i stället börjat underhandla
med dem om deras pligt; Stenbock, för det han, tvärt emot konungens
befallning, dragit till Holstein och Sleswig i stället för till Polen —
båda måste således umgälla hvad de sjelfve ådragit sig.
Denna oblidkeliga rättskänsla, detta orubbliga fasthållande af vissa
föreställningar var väl den sannolikaste anledningen till den hårdhet,
som i vissa hänseenden framträder hos Carl XII, medan- han vid
andra tillfällen visade sig öm och varmhjertad. Om sin mor kunde han
knappt tala. utan tårar. Hans djupa sorg vid Axel Hårds och Hedvig
Sofias död hafva vi förut omtalat, och denne härdade krigare, som
sjelf försakade alla beqvämligheter och som vanligen skildras så
jern-hård, smög sig ofta helt sakta ur sitt tält, för att ej väcka den der
slumrande pågen, och bredde sin egen kappa öfver den sofvande, att
han ej skulle lida af kölden.
Dessa drag röja hos Carl XII en långt närmare frändskap med
den milda, ömhjertade modern än med den sträfve, hårde fadern, och
sannolikaste förklaringen öfver de anmärkta motsatserna i hans
handlingssätt blifver väl, att han af naturen var mild och ömhjertad såsom
modern, men att han dels hårdnade under den alltför tidiga utöfnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
