Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Riksdagens öfriga förhandlingar - Riksdagsbeslutet - Adelns misslyckade försök att åt sig utverka fördelar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen iötf.
dagsbeslutet blef också reduktionen icke på annat sätt omnämnd, än
att bland annat, som anfördes till Carl XI:s berömmelse, äfven
omtalades att han »märkligen förmerat dess rikes årliga inkomster och
in-gälder».
Riksdagens förhandlingar förete i öfrigt föga af intresse. Ett sekreta
utskott var äfven nu tillsatt och dess ledamöter, såsom under Carl XI:s
regering varit vanligt, förordnade af konungen, men dess protokoll
upptaga ej mer än skrifna ark. Konungens hemliga proposition
blef den 9 och 10 November af Carl Piper uppläst inför utskottet,
som deraf »med allra största förundran och vördnad försporde hans
högtsaliga kongl. maj:ts stora och oändliga besvär, flit och möda till
att sätta riket uti det välstånd, hvaruti det i alla förra tider icke
funnes hafva varit».
Efter det ständerna varit närvarande vid Carl XI:s begrafning den
24 November, afslutades riksdagen redan den 29 i samma månad och
hade således pågått endast i 23 dagar.
Vid samma tillfälle, då riksdagen afslutades, öfverlemnade
riksförmyndarne å rikssalen regeringen åt den unge konungen, som sålunda
från och med denna dag tillträdde densamma.
Samtliga riksstånden qvarstannade i hufvudstaden någon tid efter
riksdagens slut för att öfvei lägga om några sina särskilda
angelägenheter. I synnerhet sökte man inom adeln tillvägabringa några
lindringar i åtskilliga punkter rörande reduktionsverket, hvarom ock
framställningar gjordes hos konungen; men de blefvo icke af honom
bifallna. Äfven bad adeln om bekräftelse på sina förläningar, men fick
till svar, att sådant icke vore nödigt, »emedan ingen lärer dem deruti
oroa, utan få de dem efter gamla förläningsbref oklandradt innehafva,
så länge kongl. maj:t behagar det tillåta». Vidare anhöll högadeln om
stadfästelse af sina privilegier, men konungen svarade, att såsom många
ändringar blifvit sedan 1680 i dessa privilegier vidtagna, så kunde han
icke stadfästa dem, innan de blifvit närmare öfversedda, hvartill nu ej
vore tid. På adelns böneskrift om lindring i allmänhet af dess stora
besvär svarades, att »konungen i nåder inhemtat deras ödmjuka
anhållan, och lär bäst veta, hädanefter som hittills, med kunglig nåd
anse de bland ridderskapet, som dertill göra sig värdiga medelst
trogna tjenster och vördsamt förhållande mot kongl. maj:t och dess
kungliga hus.» Äfven hade adeln klagat öfver, att andra utom
adelsståndet brukade i sina sigill öppen hjelm, kronor och vapen, hvarpå
konungen svarade, att sådant väl vore »oanständigt», men som ingen
derigenom komme att njuta adliga förmåner, »så ville synas, att slikt intet
kunde vara af synnerligt värde».
Dessa svar visade tillräckligt, att om adeln genom sin under
riksdagen ådagalagda ifver att påskynda konungens myndigblifvande trott
sig kunna för sig utverka några fördelar eller andra bevis på hans
bevågenhet för ståndet i allmänhet, så hade sådant icke lyckats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
