Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - De första åren af Carl XII:s regering - Hans vådliga jagtnöjen, ridter och krigsöfningar - Hans umgängessätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4° Carl XII.
De första åren af Carl XII:s regering.
När Carl XII vid ej fullt 15V2 års ålder tillträdde regeringen,
var han ännu en smal, spenslig yngling, med fin hy, hvilken han
gjorde allt för att få solbränd och väderbiten. Hans drägt var helt
enkel, liknande faderns, lefnadssättet likaledes, och äfven hans nöjen
voro desamma som faderns, men ännu mera äfventyrliga och
öfverdådiga, jagtnöjena ännu vildare. Räfvar, vargar, elgar och helst
björnar voro deras föremål, men i stället att man under Carl XI:s jagter
mot dessa djur begagnade eldgevär, skulle nu endast jagtspjut och
hirschfängare fä användas. Sjelf gick den unge konungen med dessa
vapen modigt björnen till mötes, och ju farligare striden var, desto
större var nöjet. En gång voro björnen och konungen hvarandra så
nära, att björnens ena ram grep konungen i hufvudet, men fick
lyckligtvis endast hans peruk, hvilken Carl då, enligt tidens sed, ännu bar.
Slutligen fann han äfven jernvapen gifva alltför stor öfverlägsenhet
öfver björnen att göra jagten tillräckligt vådlig, samt försåg sig och sina
jagtkamrater med långa trägafflar, hvilka, när björnen kom upprest mot
jägaren, skulle stötas mot hans hals, så att han föll baklänges,
hvarefter man skulle kasta rännsnaror om hans bakfötter. Under en stor
björnjagt vid Kungsör begagnades sådana vapen jemte väldiga
knölpåkar, men både eldgevär och jernvapen voro förbjudna. Icke desto
mindre dödades vid detta tillfälle 14 björnar. En bland de största
anföll konungen, som med sin knölpåk gaf honom några så kraftiga
slängar, att han döfvades och blef bunden af konungens jagtkamrater.
Icke mindre vådliga voro den unge konungens ridter och
krigsöfningar, hvilka senare utfördes med sådan ifver, att den låtsade
striden ofta nog tycktes vilja öfvergå till en på fullt allvar. Vid
slädfarter och sjöfärder tillgick det lika öfverdådigt, och för öfrigt voro
brottningar samt hvarjehanda kroppsöfningar, ju vågsammare desto bättre, ett
bland konungens älsklingsnöjen. Härunder utvecklades hans
kroppskrafter alltmera, och tillika gjorde han allt för att härda sig. Icke
sällan brukade han under nätterna lemna sängen och lägga sig på
hårda golfvet nästan utan några kläder, och i December 1698 låg han
tre nätter å rad oafklädd på en bland hofstallets höskullar. Då man
frågade honom hvarföre det skedde, svarade han att han på detta sätt
ville härda sin kropp för framtida fälttåg och mödor.
I umgänget med sina närmaste vänner var han ännu öppen och
glad, men vid alla offentliga tillfällen iakttog han en kall och
allvarsam, nästan stel hållning, och mot alla, som ej tillhörde den
förtroligaste vänkretsen, var han mycket sluten och förbehållsam. De
främmande sändebuden talade med förvåning om den sextonårige
konungens slutenhet ända derhän, att ingen kunde ens gissa hans tankar
och känslor. Äfven visade han sig mer och mer sjelfrådig, ville
nästan ensarn göra allting, omfattade ock i början med mycken ifver re-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
