Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Den inre styrelsens förande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dt första ären af Carl XII:s regering.
21
Medan den unge konungen sålunda för det mesta egnade sin tid
åt de förlustelser, som för tillfället mest lekte i hans håg, hade
riksstyrelsen, i hvilken han tidtals med mycken ifver ingrep, dock
hufvudsakligen varit utöfvad af de män, som vunnit hans förtroende.
När han i slutet af November 1697 tillträdde regeringen, hade
Bengt Oxenstierna ännu ledningen af utrikes ärendena, Christofer
Gyllenstierna af landtförsvaret, Fabian Wrede af sjöförsvarets
angelägenheter, Nils Gyldenstolpe af rättsväsendet och Lars IVallenstedt af
kammarärendena. Redan i December 1697 ökades rådet med två nya
medlemmar, Carl XII:s förre lärare kanslirådet och statssekreteraren
Thomas Poins, samt kanslirådet och statssekreteraren Carl Piper, hvilka
dock ej utnämndes till kungliga råd, utan till »statsråd», en då ny
benämning, med samma värdighet som de kungliga råden, men
antydande den förenade egenskapen af föredragande och rådgifvare,
emedan de bibehöllo sina statssekreterarebefattningar, Polus för utrikes och
Piper för inrikes ärendena. Båda blefvo sedermera i början af följande
året på en gång friherrar och grefvar, och båda fingo snart betydligt
inflytande, den förre på utrikes och den senare på de inre ärendenas
handläggning, hvaremot det stora inflytande, Bengt Oxenstierna utöfvat
på rikets förhållanden till främmande makter under Carl XI:s regering,
blef under sonens allt svagare och slutligen alldeles upphörde.
Redan under sin korta minderårighet hade Carl XII mot Bengt
Oxenstierna fattat en viss ovilja, hvilken man trodde Piper, som länge
tillhört kanslipresidentens ovänner och nu stod högst i den unge
konungens förtroende, hafva ingifvit honom. Han tycktes vid flera
tillfällen göra sig ett nöje af att motsäga och visa sin ringaktning för den
gamle statsmannen. Denne underkastade sig ock den ena
förödmjukelsen efter den andra, af begär att hålla sig qvar i riksstyrelsen eller
emedan kanslipresidentlönens bibehållande var för honom nödvändigt,
då han aldrig kunde lära sig att rätta sina utgifter efter inkomsterna
och således var i ständigt penningebehof.
Den unge konungen hyste, likasom sin far, mycket misstroende
till rådsherrarne, hvilka han alltid misstänkte att vilja inskränka hans
myndighet. Redan vid kröningshögtidligheterna sökte han genom
åtskilliga föreskrifter nedsätta deras höga värdighet. Så fingo de icke,
såsom vid Carl XI:s kröning, bära sina praktfulla skarlakansröda,
her-melinfodrade sammetsmantlar, utan anbefaldes att vara svartklädda i
anseende till sorgen efter Carl XI. I stället att tronhimmelm öfver
konungen förut burits af generaler och öfverstar, ålades rådsherrarne
nu att bära den, och — hvad de funno mest förödmjukande, men dock
ej vågade undandraga sig — vid kröningsmåltiden befaltes de att
upp-passa konungen, i stället att sådant förut alltid tillhört hofvets
tjenstemän. Sedermera, under åren 1698, 1699 och i början af året 1700,
höll konungen inga allmänna rådssammankomster, ehuru Carl XI
brukat sammankalla rådet minst en gång i veckan. I de flesta fall af-
gjordes ärendena af konungen ensam i hans sängkammare, med först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
