Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Hans ärofullaste seger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
Carl XII.
daterne skulle betala allt hvad hvar och en var skyldig sitt värdfolk.
Så tryckande än de utkräfda gärderna varit för landet i allmänhet,
hade dock hela tiden ett godt förstånd varit rådande mellan de
svenske krigarne och landets befolkning. De indelte svenske soldaterne
hade biträdt sina värdar i deras landtmannasysslor, såsom hade de
tillhört huset, och skildes nu från dem, som om de varit gamla
vänner. Flere af soldaterne hade ock under vistandet i Sachsen samlat
en vacker sparpenning, ty konungen hade vid hvarje regemente
inrättat en sparbank, hvari soldaten tillhölls att af sin lön insätta hvad
han ej behöfde för nödvändiga utgifter, och det fans flera regementen,
som nu hade ända till 80,000 daler silfvermynt, motsvarande minst
160,000 kronor efter nuvarande myntvärde, i sin sparkassa.
Ingen visste hvarthän tåget var ämnadt. När hären vid Oberau
öfvergått Elben, red konungen till Dresden, der han öfverraskade sin
frände August med ett afskedsbesök för att visa, att han utan agg
skildes från honom. Äfven hos Augusts moder, Carls moster, och
hos hans son, arfprinsen af Sachsen, gjorde Carl nu afskedsbesök.
Ehuru opasslig, följde dock August till häst sin frände genom
hufvudstadens gator, under folkets höga lefverop, och ett godt stycke utom
staden åtskildes de, såsom det tycktes, fullt försonade.
Vid tåget genom Schlesien hade Carl den glädjen att finna mer
än 300 kyrkor återgifna åt lutherska lärans bekännare. Också blef han
öfverallt mottagen med de lifligaste tacksamhetsyttringar. På vägar
och gator omgaf den hänryckta befolkningen i stora hopar
svenskarnes tåg, och när Carl syntes, »befriaren, frälsaren, det unga lejonet
från Norden», såsom de kallade honom, då störtade skarorna på knä,
tackande Herran och Herrans Gideon för den samvetsfrihet de erhållit.
Om qvällarna samlade sig svenska trupperna som vanligt till
aftonbön. Presten stod i midten och krigarne omkring honom i fyrkant.
När Herrans bön lästes, knäböjde de så väl som konungen och hela
öfverbefälet. Hänryckt öfver denna syn, strömmade landets
befolkning, som icke på ganska länge kunnat fritt utöfva evangelisk
gudstjenst, i stora skaror till, för att få deltaga i dessa aftonböner. Då
konungen märkte det, befalte han sina fältpredikanter dervid begagna
sådana psalmer, som äfven varit brukade af tyskarna och voro dem
bekanta. När de så hörde sjungas:
»Vår egen kraft ej hjelpa kan,
Vi äro snart förströdda;
Men med oss står den rätte man,
Vi stå af honom stödda»,
kan man lätt tänka sig deras känslor och på hvilken deras blickar
riktades, och barnen som förut sett fädernes samvetstvång, förstulna
andaktsstunder och de sorgetårar, som dervid götos, och nu sågo deras
fria gudstjenst och deras tacksamma glädjetårar vid dess firande, erforo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
