- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII (1902) /
133

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Ryska kriget 1707 och 1708

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ryska kriget ijof och 1708.

133

Ryska kriget 1707 och 1708.

Efter freden i Alt-Ranstadt återstod för Carl XII ingen annan
fiende än czaren; men denne var också en ojemförligt mera
fruktansvärd motståndare än August, och i sjelfva verket skulle det nu
förestående kriget afgöra om öfverväldet i Norden komme att tillfalla Sverige
eller Ryssland. Båda herskarne insågo ock vigten af den stundande
striden och rustade sig i förhållande härtill. Carl förstärkte under
vistelsen i Sachsen betydligt sin krigsmakt, och en väsentlig anledning
till hans långa qvardröjande derstädes var att han i det rika och
välmående landet kunde bättre än annorstädes förse sin här med alla
förnödenheter och få den så väl rustad som möjligt.

Icke mindre omfattande voro czarens förberedelser, och tillika
gjorde han åtskilliga försök att genom underhandlingar få den
afgörande striden uppskjuten. Redan i Februari 1707 sökte franska
sändebudet, enligt uppmaning från czaren, medla fred mellan honom och
konung Carl, och dessa försök förnyades sedermera först i Juni samt
sedermera i Augusti samma år; men då czaren lika litet ville afstå
från att genom sin nya stad få fast fot vid Östersjön, som Carl ville
sådant medgifva, så kunde dessa försök icke leda till något resultat
och afsågo väl ock, å czarens sida, icke annat än att på Carls
krigslystnad och halsstarrighet få kasta skulden för krigets fortsättande. I
sjelfva verket var, såsom vi förut anmärkt, rätta tidpunkten att
tillvägabringa fred i Norden redan förspild genom Carls olyckliga föresats
att afsätta August, när, efter slaget vid Kliszow, både denne och
polska republiken uppriktigt önskade fred med Sverige och då utan
svårighet skulle kunnat förmås till ett förbund mot czaren, hvars ställning
äfven inom Ryssland den tiden ännu var långt ifrån säker, så att han
sannolikt snart nog skulle blifvit tvingad till fred på hvilka vilkor som
helst. Nu åter voro förhållandena betydligt förändrade, och det till
czarens fördel. Hans välde inom Ryssland var tryggadt, Ingermanland
helt och hållet, Estland och Lifland till största delen redan i hans våld,
hans trupper öfvade och härdade, hans Östersjö-flotta redan icke
obetydande, hvaremot Carl, ehuru ständigt segrande och ehuru hans här
nu var starkare och bättre rustad än någonsin, hade, genom sin
sjelf-tagna förpligtelse att upprätthålla Stanislaus på Polens tron, splittrat
sin styrka och ökat antalet af sina fiender, emedan Stanislaus alltid
skulle i Polen hafva emot sig ett af Ryssland understödt fiendtligt parti,
till hvars bekämpande han fortfarande behöfde svensk hjelp. Under
sådana förhållanden kunde någon pålitlig fred nu icke tillvägabringas,
det insåg nog czaren lika väl som Carl.

Det var visserligen för czaren ett streck i räkningen, att August
ingått fred med Carl, hvarefter czaren icke längre hade någon
anledning att stanna i Fölen såsom Augusts beskyddare; men han var dock
alltför fyndig på utvägar för att icke bereda sig en ny anledning att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 19:04:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/7b/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free