- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII (1902) /
144

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

144

Carl XII.

mera folk, blef äfven han skjuten och föll af hästen. Då kastade sig
Carl upp på denna och fortsatte striden, men blef åter omringad och
var nära att tagas, då han räddades af en major Lind, som likväl
genast blef skjuten. Äfven prins Max hade blifvit omringad och förlorat
största delen af sin sqvadron, men äfven han slöt sig till ryssarnes led
utan att misstänkas, och en rysk officer slog honom under
fram-ridandet på axeln, ropande: »Raskt framåt!» Framåt ilade också båda,
men så snart de hunnit svenskarne, rände prinsen värjan i sin ryske
följeslagare och red öfver till de sina, medan både ryska och svenska
kulor hveno omkring honom. Emellertid hunno lifdrabanterne och
Smålands ryttare fram till stridsplatsen, och nu drogo sig ryssarne
undan.

Genom dylika djerfva bragder ökades visserligen både de svenske
och de ryske krigarnes beundran för kung Carls okufliga mod, men
onekligen var det i sjelfva verket ett fel att i hans ställning så utan
all nödvändighet och endast för nöjet att fä tumla om med fienden
blottställa sitt lif och sin frihet. Också blef man nu inom Sverige mer
och mer öfvertygad, att han aldrig skulle lefvande komma dit tillbaka,
hvilket icke hade så liten inverkan på förhållandena derstädes, och
czaren började ifrigt uppmana både konung August och konung
Fredrik i Danmark till anfall mot Sverige, emedan »Carls fall ej kunde
vara långt borta».

Vid Starysze hade emellertid Carl XII att bestämma den riktning,
hvilken den svenska hufvudstyrkan derefter skulle taga. Genom den
väl beräknade, i rätt tid utförda rörelsen åt norr hade han icke
allenast lyckats undankasta czaren från Sewerien samt derigenom skyddat
Mazeppa, utan äfven lemnat Lewenhaupt tillräckligt rådrum att nalkas,
på samma gång han för ryssarne gjort det omöjligt att hindra
Lewenhaupts förening med hufvudstyrkan. Han hade sålunda nu tre
riktningar att välja — antingen att gå tillbaka öfver Dniepern, Lewenhaupt
till mötes, men i sådant fall skilde han sig från Mazeppa och skulle
sannolikt icke kunna förena sig med denne; eller att gå rakt på
Moskwa, i hvilket fall han väl skilde sig från Lewenhaupt, men kunde
vänta att czaren, för att skydda sin hufvudstad, ej skulle kasta sig
mellan konungen och Lewenhaupt, i hvilket fall det äfven var
åtminstone en möjlighet att underhålla förbindelsen med Mazeppa; eller att
tåga till Sewerien och förena sig med Mazeppa samt gemensamt med
honom och hans kosacker företaga anfallet mot Moskwa, i hvilket fall
det dock kunde tagas för afgjordt, att czaren skulle kasta sig emellan
konungen och Lewenhaupt samt hindra deras förening. Det första
alternativet var det för svenska hären säkraste, men derigenom
uppoffrades fördelarne af förbundet med Mazeppa; det andra var det äfven
-tyrligaste, emedan det grundade sig på endast förutsättningar; det
tredje åter betryggade förbindelsen med Mazeppa, men försvårade,
möjligen tillintetgjorde föreningen med Lewenhaupt.

Konungen rådfrågade sin generalqvartermästare, öfverste Axel Gyllen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 19:04:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/7b/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free