Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Carl XII sårad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Carl XII.
strand. Strax nedanför Pultawa gjorde en annan rysk afdelning på
morgonen den 17 ett försök till öfvergång. Det var konung Carls
födelsedag, och han red tidigt på morgonen, åtföljd af Lewenhaupt,
längs Worsklas vestra strand midt emot ryssarne, hvilkas kulor flögo
tidt och ofta öfver floden. Lewenhaupt förestälde konungen, att de å
detta ställe icke kunde göra någon nytta och att konungen icke borde
blottställa sig så utan allt ändamål; men konungen red allt närmare
fiendens skott, likasom trotsande kulorna. Då sade Lewenhaupt
slutligen: »Här bör man icke blottställa en underofficer, än mindre en
general. Jag rider min väg», hvilket han också gjorde, hvarefter
konungen sakta följde honom; men i detsamma gjorde fienden ett försök att
sätta öfver strömmen, då konungen vände om, satte sig i spetsen för
en svensk trupp och kastade ryssarne tillbaka. När han sedermera
vände sig från fienden, kom en bland de många kringflygande kulorna
och träffade honom i venstra foten, der den gick in vid hälen och
längs hela fotbladet samt stannade mellan de båda största tårna.
Konungen låtsade om ingenting, men hans krafter började svika och
han vände nu tillbaka mot lägret. Han red dock ej genast till sitt
rum, utan fram till löpgrafvarne, der han utdelade åtskilliga
befallningar till Gyllenkrook och kom först efter en timme till högqvarteret.
Foten befans då så uppsvullen, att stöfveln måste frånskäras och, när
såret nu undersöktes, funnos flera fotbladets ben krossade, hvilkas
splittror borde uttagas; men dertill fordrades en mängd djupa och
smärtsamma inskärningar, hvilka fältskärn tvekade att verkställa.
»Skär på, skär på!» sade konungen. »Det skadar intet». Också tillät
han ingen handräckning, utan höll sjelf fram foten och betraktade
uppmärksamt inskärningarnas fortgång, utan att derunder gifva några tecken
till smärta. När sedermera sårkanten svullnade upp och skulle
bortklippas, ansåg läkaren detta sätt alltför smärtsamt och ämnade med
blåsten bränna bort svallköttet, men konungen tog sjelf saxen och
klippte bort de angripna delarne. Den starka sommarhettan
förorsakade kallbrand och man fruktade att få borttaga hela foten, möjligen
hela benet; men slutligen lyckades man dock besegra kallbranden och
sårnaden började läkas.
Så snart czaren fick kunskap om att konungen blifvit sårad,
beslöt han sig för att låta det komma till en afgörande strid. Den 19
Juni gick han med hela sin styrka öfver Worskla och förskansade sig.
Den 22 Juni återkommo till svenska högqvarteret de bud som blifvit
afsända till Polen och till Turkiet. De underrättelser, hvilka de
medförde, voro högst nedslående. Stanislaus och Krassow befunno sig
ännu i vestra Polen, oenige sig emellan och der qvarhållna
afSieniaw-ski och ryske generalen Goltz. Från turkiska sidan var ingen hjelp
att förvänta. Någon anledning för konung Carl att längre stanna vid
Pultawa fans således icke, och den klokaste utväg, som återstod att
vidtaga, tycktes således vara ett skyndsamt återtåg öfver Dniepern till
Wolhynien; men härtill kunde konungen omöjligen förmås. Att före-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
