- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII (1902) /
172

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - De mest framstående bland hans omgifning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172

Carl XII.

han icke hade anledning att fortsätta dem, hvarföre ock hans vistande
inom turkiska området allt längre fördröjdes.

Redan under flykten från Pultawa till Perevoloczna hade han
skickat generalmajor Meijerfelt att föreslå czaren fred och utvexling af de
å ömse sidor tagna fångar; men czaren hade afböjt alla
underhandlingar derom, så länge han hade någon utsigt att få konungen i sitt
våld under flykten till Turkiet. Då han der var i säkerhet, hade
czaren låtit gifva honom tillkänna sina fordringar, hvilka gingo ut på att
Lifland, Estland, Ingermanland, Viborg och Karelen skulle afträdas till
Ryssland, Skåne, Halland och Bleking till Danmark, August erkännas
för konung i Polen samt Mazeppa och hans anhängare utlemnas. På
sådana vilkor kunde konung Carl naturligtvis ej ingå, och så mycket
ifrigare blefvo nu hans försök att tillvägabringa krig mellan Turkiet
och Ryssland eller åtminstone genom möjligheten af ett sådant krig
söka förmå czaren att nedsätta sina ånspråk.

Sedan Piper blifvit fången vid Pultawa, hade Carl lemnat
handläggningen af de diplomatiska ärendena åt statssekreteraren, sedermera
hofkanslern friherre Henrik Gustaf von Müllern, hvilken derefter ända
till konungens död förestod de åligganden, som tillhöra en minister för
utrikes ärendena.

Vid underhandlingarna med turkiska hofvet begagnade konungen
för öfrigt den ofvannämnde Stanislaus Poniatowski, en duglig, driftig,
modig, ädelsinnad man, med stor förmåga att vinna menniskor. Konung
Stanislaus, för hvars lifvakt han var öfverste, egnade han den varmaste
tillgifvenhet och för Carl XII hyste han en beundran, som kom honom
att med hänförelse omfatta hvarje tillfälle att vara honom nyttig.

Ledningen af inrikes ärendena var anförtrodd åt statssekreteraren
Casten Feif, genom hvilken flitig brefvexling fördes mellan konungen
och rådet eller, å konungens vägnar, med personer, som inom Sverige
hade^hans förtroende. Också var Feifs inflytande hos konungen icke litet.

Andra framstående personer bland konungens omgifning voro:
generalmajoren Axel Sparre, hurtig, munter, fritalig och modig ända till
öfvermod; generalmajoren Carl Gustaf Hård, kaptenlöjtnant vid
konungens drabanter, likaledes en bland de modigaste krigarne inom svenska
hären, men allt för villig att ingå på äfven de oförvägnaste planer;
generalmajoren Anders Lagercrona, som efter sin visade oskicklighet
vid tåget till Sewerien betydligt fallit i konungens ynnest, men likväl
ännu fortfor att söka egga hans misstroende mot alla andra, samt
öfverste Christian Albrecht Grothusen, som vid denna tid började mer
och mer stiga i konungens bevågenhet. Lagercrona hade mot
tatar-khan och paschan i Bender yttrat åtskilliga beskyllningar, hvilkas halt
Grothusen fick konungens befallning att närmare undersöka. Då hans
berättelse utföll till khanens och paschans fördel, upprepade
Lagercrona sina tillvitelser och sökte tillika göra Grothusen till lögnare.
Konungen hörde honom med stigande förtrytelse, och blef slutligen så
förbittrad, att han för första gången grep till eldgaffeln, som vid dylika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 19:04:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/7b/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free