Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Nytt krig och ny fred mellan Turkiet och Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det rysk-turkiska kriget 1711, 1712.
181
häraf lät Carl ej skrämma sig, utan förklarade, att han skulle låta skjuta
den förste turk, som vågade något sådant försök, och att han sjelf
ämnade hellre låta döda sig med vapen i hand än underkasta sig
något tvång. Man visste väl, att han nog var i stånd att hålla ord, och
till en sådan ytterlighet ville man ej låta det komma.
Det dröjde också icke särdeles länge, innan czar Peter gaf
turkiska regeringen nya anledningar till missbelåtenhet. Knappt hade han
kommit i säkerhet förr än han begynte under hvarjehanda svepskäl
söka undandraga sig de ingångna fredsvilkoren, i synnerhet de, som
inneburo återlemnandet af Asow och utrymmandet af Polen. Sultan,
som i början varit mycket nöjd med freden och således äfven med
vi-siren, började härefter villigare lyssna till det svenska ryssfiendtliga
partiet och till visirens ovänner, som påstodo, att han af egennytta
beviljat czaren långt förmånligare vilkor, än som kunnat betingas, samt
icke af honom fordrat tillräcklig säkerhet för fredsvilkorens uppfyllande.
Poniatowsky lyckades ock låta komma sultan tillhanda en uppsats,
hvari han noga redogjorde för tilldragelserna vid Pruth och visade huru
visiren haft czaren och hans här helt och hållet i sitt våld, men dock
försummat detta tillfälle att för alltid göra honom oskadlig för turkiska
väldet. Äfven tatar-khan slöt sig till det ryskfiendtliga partiet, då
czaren uppsköt Asows utrymmande, och så blef i November 1711
Me-hemet Baltadschi afsatt från storvisirs-embetet och fick till sin
efterträdare paschan Jussuf\ hvarefter krigspartiet, i spetsen för hvilket nu
stod så väl sultan sjelf som hans storvisir, åter fick öfverhanden. De
båda ryska herrar, hvilka blifvit lemnade såsom gisslan för
fredsfördragets fullgörande, skickades från Adrianopel till turkiska statsfängelset i
Konstantinopel De sju tornen, der äfven det ryska sändebudet Tolstoy
å nyo, likasom efter förra fredsbrottet, fick sin ofrivilliga bostad, och i
December 1711 blef krig af sultan åter förklaradt mot czaren, för
dennes uraktlåtenhet att fullgöra de i fredsfördraget utfästa vilkor. Sultan
förklarade att han denna gång ville sjelf träda i spetsen för sin
segerrika här, hvilken skulle blifva långt talrikare än föregående året och
bringas ända till 400,000 man.
Stort jubel uppstod häröfver i Bender, men det blef icke särdeles
långvarigt. Knappt var nemligen kriget förklaradt, innan en
omkastning åter inträffade i den förut så krigiska sinnesstämningen inom
Turkiet. Ryska penningar visade sig åter verksamma, visiren blef i hast
fredsvän, janitscharernes befälhafvare likaledes, och engelske ministern
i Konstantinopel, Robert Sutton, så väl som den holländske, Jakob
Colyer, uppträdde såsom ifrige fredsmedlare, medan franska sändebudet
Desallines förenade sina bemödanden med Poniatowskis och med
svenske ministern Thomas Funcks att underhålla den krigiska
sinnesstämningen. Storvesiren visade sig under dessa förhandlingar såsom konung
Carls afgjorde motståndare och klagade att detta »jernhufvud» redan
kostat turkiska regeringen 3 millioner gyllen, utan att göra densamma
ringaste nytta. Sultan visade sig dock fortfarande krigiskt sinnad, till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
