Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII i Turkiet 1713, 1714. 201
Buden till khanen och paschan anlände den 29 Januari på
aftonen och sändebudet till konungen den 31 Januari på morgonen.
Fabricius gjorde nu nya försök att förmå konungen till eftergift, men
fann honom lika obeveklig, då Fabricuis slutligen utbrast: »Nå väl,
efter ers maj:t icke vill rätta sig efter hvad gudsfruktan, sundt förnuft
och egen ära fordra, så har jag här ingenting mer att göra, utan
rider min väg». Carl svarade helt mildt: »Käre Fabricius, nu är det
icke tid att förargas eller träta på hvarandra», hvarefter Fabricius bad
om ursäkt för sina häftiga ord, då konungen vänligt räckte honom
handen, sägande sig vara öfvertygad om hans välmening, men sitt beslut
kunde han icke ändra.
Janitscharerne, som alltid hyst en synnerlig vördnad för
hjeltekonungen och äfven under hans vistande i Bender sett så många prof
at hans stolta, oförfärade sinne, likasom de äfven rönt ganska många
bevis på hans frikostighet, sände till lägret några ombud, som lofvade,
att, i fall konungen ville anförtro sig åt dem, skulle intet ondt honom
vederfaras. Detta ville de bekräfta genom ordentligt undertecknade
försäkringar och till yttermera säkerhet utlemna khanens båda söner
såsom gisslan. Förslaget tillstäldes sekreteraren Gustaf Celsing, hvilken
vid dess framlemnande till konungen anmärkte att saken väl förtjente
tagas i öfvervägande. Konungen svarade tvärt: »Resonnera icke!» och
svängde derpå hästen om, vändande Celsing ryggen; men han ångrade
sig genast, red åter till Celsing och sade vänligt: »Ni får icke vänja
er vid att resonnera öfver det, som eder uppdrages, utan helt enkelt
verkställa det. Gå nu tillbaka till janitscharerne och säg att jag
tackar dem för deras välvilja, men kan icke i densamma finna den
säkerhet jag åstundar.»
Wisniowiecki, Potocki och åtskillige andre polacker af högre stånd,
som dittills stannat hos konung Carl, gjorde honom nu de bevekligaste
föreställningar att vika för nödvändigheten, och då de ej lyckades
öfvertala honom, redo de öfver till turkiska lägret. Äfven flere af
konungens högre embetsmän, så väl som de hos honom varande prester,
besvuro honom att icke utsätta sig sjelf och dem, som troget följt
honom, för turkisk och tatarisk fångenskap. Han svarade dem: »Jag vet
väl hvad jag gör. Här finnes ingen annan utväg, ty vi äro förrådde.
Det bästa är att försvara sig som tappert folk. Men, tron mig, det är
icke farligt. Deras skjutande har ingenting att betyda. De vilja blott
genom skrämsel få oss i sitt våld; men dertill måste de dundra på än
kraftigare, och det skall ändå icke lyckas dem.» Enligt en uppgift
skall också konungen nu hafva framvisat de bref, som intygade
khanens förrädiska stämplingar, efter hvilka brefs läsning alla skola funnit
ingen annan utväg återstå än att fäkta in i döden.
Konungen hade emellertid fortsatt sina försvarsanstalter, och då de
svenske soldaterne icke voro tillräckliga att besätta de särskilda
punkterna, befäl te konungen, att allt hans folk, af hvad stånd eller ålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
