Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII i Turkiet 1713, 1714.
191
de föra honom hvart han önskade och hellre låta hugga sig i stycken,
än tillåta, att man krökte ett hår på hans hufvud; men konungen
vägrade dem företräde och gaf dem till svar, att han icke ville
mottaga deras anbud, ty, »på sådant sätt skulle han locka dem till
olydnad mot deras öfverhet». De återvände missnöjde, mumlande: »Det
jernhufvudet! Det jernhufvudet!» De berättade för sina kamrater
utgången af sin beskickning, och desse förklarade sig villige att
efterkomma paschans alla befallningar.
En stund härefter tågade janitscharerne ut från Bender, förenade
sig med tatarerne samt omringade svenska lägret, hvarjemte kanonerna
uppstäldes mycket närmare kungshuset än föregående dagen. Innan
anfallet begynte, infann sig Potocki hos konungen, för att göra ett sista
försök att förmå honom till eftergifvenhet, men förgäfves. Sedan han
aflägsnat sig, samlades de fleste qvarvarande svenskarne i kungshusets
sal till gudstjenst, ty det var en söndag; men midt under gudstjensten
hördes turkarnes stridsrop och kanonernas dunder. Svenskarne
skyndade då ut till sina förskansningar, men blott få af dem gjorde något
motstånd, emedan alla insett det vara utan allt ändamål. Inom en
halftimme hade turkarne och tartarerne öfverstigit de föga starka
förskansningarna och tillfångatagit alla svenskarne, med undantag af 50
eller 60 man. Äfven flere af det högre befälet, som vid många
tillfällen gifvit så öfvertygande bevis på personligt mod, att någon brist
derå ej kan vid detta ifrågasättas, gåfvo sig nu utan motstånd tillfånga,
så väl som Miillern, Feif och de öfriga civile.
Konungen hade derefter endast Hård, några lifdrabanter och
ungefär 20 man af hof- och stallbetjeningen omkring sig, då han sökte
genom fiendehoparne tränga fram till kungshuset. Fienderna omringade
honom på en värjlängds afstånd och ville hindra honom att komma
fram, men med värjan i handen röjde han sig väg och lyckades
slutligen uppnå kungshuset oskadd, ty de angripande ville taga honom
lefvande och riktade derföre mot honom hvarken hugg eller skott.
Dock, när han nu steg af hästen, fattade en janitschar i en af hans
stora handskkragar och sökte taga honom. För att befria sig ryckte
konungen så häftigt till, att kragen slets af och konungen föll
baklänges till marken. Janitscharerne rusade fram, men drabanterne Axel
Roos och Olof Åberg kastade sig emellan för att skydda konungen,
andra svenskar skyndade till, drefvo undan de närmaste fienderna samt
hjelpte konungen åter upp, och Hård sökte föra honom in i
kungshuset. Då aflossade en sårad janitschar i förargelsen sin pistol så nära
konungen, att ögonbrynen sveddes och spetsen af örat lindrigt sårades,
samt Hårds ena arm krossades, så att han föll och blef tillfångatagen.
Konungen kom upp på förstugu trappan och mottogs der af Axel Roos,
som ville föra honom in i huset, men han ville nödvändigt stanna
utanför och tycktes färdig att inlåta sig i en ny strid med turkarne,
då Roos med två andras tillhjelp förde honom in i kungshuset.
Detta var likväl redan fullt af fiender, som genast vid infallet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
