Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Carl XII:s fångenskap i Timurtasch och Demotika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII i Turkiet 1713, 1714. 207
slitna, venstra handen sårad, näsan och ena örat skrubbade,
ögonbrynen svedda och hela ansigtet så svärtadt af dam, rök och krut, att
det knappt kunde igenkännas; men under hela samtalet syntes han så
lugn och kall, som om ingenting passerat. Han fäste på paschan så
stolta blickar, att denne förlägen nedslog ögonen, och hela hans
hållning röjde snarare en segrare än en fånge.
Då det nu led mot natten, lät paschan framleda en präktigt
sadlad häst samt bad konungen sitta upp derpå och följa med in i
staden, der rum var honom anvisadt i paschans boning. Der lade sig
konungen i kläderna på en soffa och sof godt ända till klockan 3 på
morgonen. Under natten hade paschan låtit friköpa Grothusen och
majoren Bengt Ribbing, hvilka infunno sig hos konungen tidigt på
morgonen. Kort efteråt instälde sig äfven Fabricius, hvilken fann
konungens yttre ännu sådant som nyss är beskrifvet, »men tillika såg han så
förnöjd ut, som om han haft alla turkar och tatarer i sitt våld», skref
Fabricius kort efteråt. Konungen berättade med liflighet huru allt
tillgått, men förteg, såsom vanligt, hvad han sjelf gjort. Fabricius
omtalade, huru öfverallt sades, att konungen med egen hand nedgjort 15
janitscharer, men han påminte sig icke mer än en enda, som trängt
honom mot en mur och hvilken han nedstuckit, samt två, hvilka han
funnit i sin sängkammare och hvilka han trodde vara döda. Han
uppdrog nu åt Fabricius att söka utlösa de tagna fångarne, hvilket äfven
skedde med flera deribland, och i allmänhet blefvo fångarne bättre
behandlade än man kunnat vänta. Det bestämdes att alla skulle stanna
i eller vid Bender, och till deras anförare utsåg konungen
generalmajoren Axel Sparre. Paschan lofvade å sultans vägnar att underhålla
dem allesamman, och både han, tatar-khan och Fabricius gjorde sitt
bästa att utlösa alla som ännu vore fångne.
Sjette dagen efter kalabaliken bestämdes för konungens afresa från
Bender, utan att han sjelf eller någon af hans omgifning visste hvart
han skulle föras. Före afresan skickade han sin trogne drabant Axel
Roos till general Meyerfelt i Stralsund med underrättelse om de
inträffade tilldragelserna 1). För att undvika nyfikna blickar, då han skulle
såsom fånge föras genom landet, gjorde konungen sig sjuk och lät sig
bäras på en madrass ned i vagnen. När han lemnade den, för att
äta eller sofva, bars han af svenske officerare, hvarvid han med en
liten kudde dolde ansigtet. På detta sätt anlände han den 9 April till
Timurtasch, ett lustslott i närheten af staden Demotika, ungefär fyra
svenska mil söder om Adrianopel. Det var ett ståtligt och väl inredt
slott, hvari konungen och hans omgifning hade godt utrymme. Der
fans ock en vacker trädgård, rikt försedd med vattenkonster och andra
prydnader; men hela den omgifvande trakten var sumpig och osund,
så att flera bland svenskarne insjuknade.
Från och med sin afresa från Bender den 6 Februari 1713 till
och med juldagen samma år låg konungen till sängs såsom sjuk. I
Det är denna resa som legat till grund för Tegnérs bekanta dikt »Axel».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
