Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII i Turkiet 1713, 1714.
197
derrättelse kom, att Stenbock och hans här, den enda, hvilken
konungen hade att stödja sig på, blifvit tillfångatagen; att nästan alla
Sveriges besittningar å andra sidan Östersjön gått förlorade, samt att
kejsaren ingått fred med Frankrike och derefter kunde få fria händer mot
sina arffiender turkarne — så inträffade en ny omkastning i turkiska
regeringens förhållande till Carl XII, likasom till Ryssland.
Den 3 Juli 1713 blef den senaste freden mellan sultan och
czaren å nyo stadfästad, utan några vilkor till konung Carls fördel, och
man visade allt mera öppet huru föga afseende man numera fästade
vid honom. Hans sändebud i Konstantinopel, Funck och Poniatowski,
befalles att till honom återvända; hans dagliga underhåll nedsattes till
85 rdr och man lemnade honom full frihet att stanna eller resa, i
senare fallet hvilken väg han sjelf valde, men med antydan, att han nu
ej mera kunde räkna på någon turkisk skyddsvakt, utan sjelf egde vaka
öfver sin säkerhet.
När sultan, som hela sommaren vistats i Adrianopel, längre fram
på hösten reste till Konstantinopel, gaf han tillkänna sin önskan, att
konungen måtte flytta från Timurtasch till Demotika, hvilket ock skedde
den 3 November. Juldagen lemnade konungen sitt sjukläger och
nyårsdagen 1714 syntes han åter till häst för första gången efter
kalabaliken. Derefter återtog han sina vanliga för- och eftermiddagsridter
samt i allmänhet samma lefnadssätt som vid Bender; men den ståt,
han under sista tiden af sitt vistande der utvecklat, måste han nu frånträda,
ty hans penningeställning blef alltmera bekymmersam. Hans vexlar på
Sverige blefvo alltmera sällan inlösta, emedan nöden der blifvit allt
större. Lån på andra håll blefvo ock allt svårare att erhålla, och
slutligen föllo både konungen och hans omgifning mer och mer i händerna på
obarmhertiga ockrare, som mot en skuldsedel på 100 lemnade 20, någon
gång ännu mindre. Dessa skuldsedlars antal uppgingo slutligen till 415.
Konung Carls vistande i Turkiet var nu för honom högst
obehagligt, och man kan svårligen förklara hvarföre han ändock envisades
att der stanna, oaktadt alla föreställningar om nödvändigheten att snart
återvända till Sverige, som derifrån gjordes honom. Tanken att dit
återvända såsom besegrad och utan att genom sin långa frånvaro hafva
uträttat något till sitt lands fördel synes varit honom så motbjudande,
att han, långt efter det alla andra förlorat all förhoppning om att
någonting kunde vinnas genom ett längre qvardröjande, ännu hoppades
på en omkastning inom turkiska regeringen till hans fördel. Först
sedan han i Mars 1714 genom den från svenska rådet till honom
afsände generalmajoren Hans Henrik von Liewen erhöll närmare
underrättelse om den ganska betänkliga vändning, förhållandena der tagit och
som till och med hotade honom med förlusten af Sveriges krona,
började han göra mera allvar med sin afresa, för hvilken största hindret
numera utgjordes af brist på penningar. I flera månader
underhandlades med turkiska regeringen om ett lån, men sultan ville endast
medgifva en skänk af högst 300 pungar (150,000 rdr), hvilken konun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
