Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Krigsrörelser i Finland 1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•204
Carl XII.
git en del deraf tillbaka, men slutligen för öfvermakten nödgats draga
sig undan till Tammerfors, med en förlust af 12 kanoner, 8 fanor och
500 man. Vid Tammerfors ville han åter hålla stånd, men folket var
utsvultet, halfnaket och nedslaget samt rymde i stora hopar, så att
ytterligare strid icke var möjlig, utan Armfelt drog längre norrut
genom de stora skogarna till Vasa, der De la Barres trupper förenade
sig med de öfriga, hvarefter finska hären fick gå i vinterqvarter.
Vid slutet af året 1713 var emellertid nu nästan hela Finland,
med undantag af Österbotten och Kajana, i ryssarnes våld.
I början af Februari 1714 uppbröt ryska hären, 18,000 man,
under Galitzin från Åbo, för att, enligt czarens uttryckliga befallning,
uppsöka Armfelt och ytterligare tillbakadrifva eller tillintetgöra hans hela
här. Den 3 Februari erhöll Armfelt underrättelse om fiendens
anryc-kande, då han genast utsände befallning till trupperna att samlas vid
Storkyro. Äfven uppbådades kringliggande socknars allmoge och
fem-männingar samt borgaredrängar från Vasa, så att Armfelt nu hade
omkring 4,400 soldater samt 1,500 bönder, femmänningar m. m. att ställa
mot fiendens 18,000 man öfvade trupper. Den 15 Februari började
trupperna samlas vid Sorkyro och samma dag hölls krigsråd i
dervarande prestgård, hvarvid Armfelt, som från Stockholm fått höra, att
man der påstått honom, likasom förut Lybecker, frukta öppen strid,
beslöt företaga en sådan mot flertalets mening och oaktadt ryssarnes
mer än tredubbla öfverlägsenhet i antal.
Den 19 Februari på förmiddagen kom fienden antågande och kl.
i på dagen började striden på venstra flygeln, der De la Barre förde
befälet, men flydde med större delen af ryttarne genast i början af
striden. Endast några sqvadroner af Åbo läns ryttare höllo sig tappert
och höggo flera gånger in på fienden, men blefvo slutligen
öfverman-nade och skingrade. Ännu skamligare uppförde sig rytteriet å högra
flygeln, som vid fiendens annalkande kastade om hästarne utan någon
strid och flydde i vild oordning från slagfältet. Armfelt var nu
lemnad ensam med fotfolket, men oaktadt vinden förde snögloppet och
röken från ett par brinnande byar i ansigtet på hans folk, gick detta
dock modigt framåt, kastade två gånger det fiendtliga fotfolket tillbaka
och bragte det i oordning, hvarvid 6 kanoner togos. Ryssarne voro
likväl till antalet alltför öfverlägsna och kunde slutligen helt och hållet
omringa den återstående svenska styrkan. Kl. 4 e. m. slutade striden.
Med stor svårighet lyckades Armfelt rädda sig genom skogen till
Ny-Carleby, der han följande dagen samlade öfverlefvorna af finska hären.
Han hade gjort allt möjligt för att upprätthålla striden. »Mitt hjerta
vill än i dag brista», heter det i en berättelse af ett åsyna vittne, »när
jag tänker på, huru generalmajoren red under bevekliga tal fram och
tillbaka, och hur folket med otrolig frimodighet lofvade strida i döden,
och dessemellan, vid åsynen af fiendens stora myckenhet, kastade sig
med tårar i ögonen på knä och bad Gud om hjelp, och sedan
kämpade till sista andedrägten.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
