Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Fredsunderhandlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2IO
Carl XII.
hvilkas säkerhet blifvit genom detta fördrag garanterad, föra några
trupper mot Sverige. Rådet ansåg sig härigenom förminska krigsfaran och
betrygga åtminstone de tyska besittningarna, synnerligast som
Gyllenstierna förklarat att svenska hären i Pomern, efter afdrag af
fästningarnas besättningar och de trupper, som erfordrades för att betäcka
gränserna, var alltför svag för att kunna infalla, vare sig i Sleswig,
Sachsen eller Polen.
Konung Carl var likväl af annan mening. Han kunde ej fördraga,
att hans bundsförvandter syntes vilja föreskrifva honom vilkor, utan
fordrade i stället af dem en verksam hjelp, då de garanterat så väl
den traventhalska som den altranstadtska freden. Sjelf den
ordhålli-gaste statsman, som troligen någon tid egt, fordrade han samma
egenskap äfven af andra och tog för alldeles gifvet, att de makter, som i
föregående fördrag lofvat honom bistånd, nu ock skulle uppfylla sina
löften, hvartill de likväl visade sig föga hågade. I stället begynte de
underhandlingar med svenska rådet, att trupperna i Pomern måtte
öfverlåtas åt dem för att användas i kriget mot Frankrike. Rådet var
härtill benäget, emedan Pomern led mycket af truppernas dervaro och
efter neutralitetsfördraget landtrupper syntes mindre behöfliga för rikets
försvar än en förstärkning i svenska sjömakten, till hvars utrustande
de förbundna makterna lofvade penningar. Dock fordrade rådet tillika
såsom ett vilkor för sitt bifall, att äfven de danska trupperna i Holstein
och Jutland skulle gå i dessa makters tjenst.
Under tiden hade Carl XII lyckats förmå sultan att förklara
Ryssland krig och räknade dervid på att i spetsen för en turkisk här
genom Polen återvända till sitt rike, då det för honom var så mycket
vigtigare att hafva en svensk här sig till mötes i Polen. Den 30
November 1710 aflät han derför från Bender en skrifvelse, hvari han
förkastade neutralitetsfördraget och förklarade, att han, »förtröstande på
Gud och sin rättvisa sak, ville hafva sig obetaget att bruka de medel,
som Gud gifvit honom mot sina fiender, på hvad tid och ställe, som
krigsresonen det fordrade». Denna förklaring gjorde med ens slut på
de allt dittills fortsatta underhandlingarna. Den väckte mycket
missnöje hos bundsförvandterne och öppnade derjemte för Sveriges fiender
tillfälle att anfalla dess tyska besittningar.
Tillika visade sig dock konungen angelägen att söka få fred med
Danmark för att kunna vända alla sina krafter mot Ryssland. I
Januari 1711 gaf han rådet förnyad fullmakt att underhandla med
Fredrik IV; men rådets beredvillighet att öfverlåta trupperna i Pomern
till England och Holland väckte hos Carl XII sådant misshag, att han
upphäfde den myndighet, det förut haft i utrikes angelägenheter, och
förbjöd det att förordna något annat än hvad han sjelf uttryckligen
befalt, hvarjemte han meddelade alla svenska sändebud hos utländska
makter uttrycklig föreskrift att efter bokstafven verkställa hans
befallningar, utan afseende på några instruktioner från rådet eller
kanslikollegium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
