Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•220
Carl XII.
1712 öfverste Eosander till Bender för att inleda underhandlingar om
ett förbund mellan Preussen och Sverige. Härtill var Carl XII ock
villig samt uppdrog åt Maurits Wellingk att i Berlin föra
underhandlingarne derom. För honom yppade ock konung Fredrik sina vilkor,
som voro att en här af 60,000 man skulle gemensamt uppsättas af båda
konungarne, för att från Ryssland återeröfra Sveriges förlorade
landskap; att fred skulle afslutas med August, åt hvilken Stanislaus borde
för hans lifstid afstå polska kronan, hvaremot August skulle deltaga i
det svensk-preussiska förbundet mot Ryssland, samt att Carl XII skulle
garantera konung Fredrik besittningen af staden Elbing, äfvensom de
fördelar Preussen för öfrigt kunde vinna utan skada för sina
bundsförvandter.
Mot hösten 1712 skickades Eosander ännu en gång till Turkiet
för att utverka Carl XII:s bifall till dessa vilkor. Han kom den 17
September till Bender och stannade der i två månader, men återkom
slutligen med det svar, att konungen ej kunde antaga de erbjudna
vilkoren. Skälet var åter konungens olycksaliga envishet att på polska
tronen upprätthålla Stanislaus, ehuru denne nu sjelf visade sig villig
att afstå från denna för honom så bekymmersamma värdighet. Det
tillfälle, som nu försummades, var likväl ett af de mest lofvande att till
Sveriges fördel åter förändi’a ställningen i norden. Det lider intet
tvifvel att August, hvilken Carl alltid misstrodde, skulle vid detta tillfälle,
om Carl med honom ingått förlikning, uppriktigt slutit sig till
förbundet mot czaren, hvilken han redan funnit vara för honom vida
fruktansvärdare än den svenske konungen. För denne åter hade Preussen
och Polen-Sachsen varit ett ojemförligt säkrare och äfven starkare stöd
mot Rysslands växande makt än Turkiet, hvars vacklande statskonst
han redan väl hunnit pröfva. Hade Carl XII nu ingått fred med
August samt förbund med honom och konung Fredrik i Preussen, så hade
det icke varit svårt att äfven förmå Danmark till fred. Några hinder
för honom att genom Polen återvända till sitt rike hade icke heller
mött, och en svensk, preussisk och sachsisk här under hans ledning
hade sedermera sannolikt kunnat af czaren återtaga allt hvad Sverige
förlorat. Åtminstone hade icke då Stenbocks här gått förlorad, såsom
sedan skedde, och Sveriges utsigter blifvit helt andra än de blefvo
under året 1713.
Allt detta uppoffrades emellertid för den osäkra utsigten af hjelp
från Turkiet, hvarigenom Stanislaus skulle återfå polska tronen, och
äfven denna utsigt förspildes genom kalabaliken vid Bender. Följderna
dröjde icke att visa sig. Vid underrättelsen om kalabaliken och om
Stenbocks kapitulation i Tönningen, hvilka ungefär samtidigt blefvo
bekanta i vestra Europa, började Sveriges bundsförvandter allt mera draga
sig tillbaka och dess fiender blefvo allt mera öfvermodiga. England
och Holland förklarade sig icke vidare förbundna att lemna Sverige
någon hjelp. Sveriges tyska besittningar gingo förlorade, med undantag
allenast af Stralsund, Rügen och Wismar, och hela Finland var före
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
