Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Krig och underhandlingar, åren 1716–1718 - Tillämnad landstigning å Seland vintern 1716 - Infall i Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krig och underhandlingar, ären 1716—1718.
229
kom befallning, att han åter skulle ut i tjenstgöring. Den gamle reste
sig upp förargad och svor öfver det ständiga bråket. Konungen, som
hörde det, gick nu till honom och sade vänligt: »Ni är trött, käre
Reichel, men jag är uthvilad. Lägg er på min kappa och tag en liten
lur. Jag skall emellertid göra er tjenst och väcka er, när det behöfs».
Gubben stretade emot, men konungen insvepte honom i kappan och
befalte honom att ligga stilla. Dylika drag göra det lätt förklarligt i
hvilken hög grad Carl XII var älskad af sina krigare.
Konungen måste likväl till slut sjelf inse, att stadens ytterligare
försvar icke var möjligt, och då allt var färdigt till dess stormning,
förmåddes han ändtligen att begifva sig derifrån den 11 December samt
landsteg, efter flera äfventyr, tidigt på morgonen den 13 i närheten af
Trelleborg. Redan den 9 hade Dücker börjat underhandla om
Stralsunds kapitulation, den 12 blef denna afslutad och den 15 uttågade
besättningen, som då, inberäknadt de sårade och sjuke, utgjorde 3,600
man, af hvilka 1,000 fingo återvända till Sverige. Härefter tog
konungen af Danmark Stralsund, Rügen och Vor-Pomern i besittning, och
af alla Sveriges tillhörigheter inom Tyskland återstod nu endast Wismar.
Ingermanland, Estland och Lifland voro redan förlorade och i hela
Finland återstod för Sverige endast det lilla fästet Kajaneborg med 150
mans besättning. I Finland hade för öfrigt ryssarne detta år endast
verkstält några ströftåg mot svenska gränsen.
Krig och underhandlingar, åren 1716—1718.
Efter 15 års frånvaro var konung Carl åter i Sverige. Han
stannade likväl tillsvidare i Skåne, genast rustande sig till nya krigsföretag.
En stark vinter hade inträdt och isbelagt sundet mellan Skåne och
Seland. Största delen af danska hären stod ännu qvar vid Wismar
och Pomern; de öfriga regementena dels i Holstein, dels på Jutland
och Fyen, hvaremot på Seland blott fans en ringa styrka. Det var
således ganska lockande att der försöka en landstigning. Alla i Skåne
och de närmaste landskapen derintill varande regementen
sammandro-gos till en styrka af omkring 16,000 man, och från ön Hven gjordes
försök, om man kunde på isen gå öfver till Seland. Der rådde ock
stor bestörtning och oro; men den 9 Januari 1716 uppstod en stark
storm, som varade i tre dagar och bröt sönder isen, hvarefter detta
landstigningsförsök måste öfvergifvas.
I stället beslöt konungen nu, medan alla kärr och vattendrag, som
eljest försvårade framträngandet, voro tillfrusna, göra ett infall i Norge.
Befallning afgick till guvernören öfver Göteborgs och Bohus län,
generalen Carl Gustaf Mörner, att vid Venersborg sammandraga 6,000 man,
medan omkring 4,000, öfver hvilka konungen sjelf tog befälet och
närmast under honom generalmajor Delwig, samlades vid Holmedal i
Vermland. Den 16 Februari afreste konungen från Ystad och var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
