Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Fredsunderhandlingar åren 1716–1718
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•234
Carl XII.
flesta transportfartygen mot kusten, der 3,000 danskar efter hand togos
såsom fångar.
I Finland hade ryssarne vid årets början fortsatt sina härjningar
i norra Österbotten, och i Februari hade de, efter fem veckors beläg
ring, intagit Kajaneborg, den sista ort svenskarne hade qvar i Finland.
I Juni fick Armfelt befallning att med finska hären begifva sig från
Vesterbotten till Gefle, för att skydda denna del af svenska kusten,
som blifvit blottad genom flera regementens dragande till Skåne. Det
skedde ock, sedan han i Vesterbotten oiünat ett slags landstorm,
hvilken mottog ett par inbrytande kosacksvårmar så modigt, att de rätt
snart måste gifva sig undan. I Augusti hade några ryska roddfartyg,
som smugit sig förbi de svenska segelfartygen, landsatt trupper, som
plundrat i skären utanför östhammar och Öregrund samt derefter
återvände.
Under tiden hade längtan efter fred blifvit i Sverige allt lifligare,
och Görtz hade äfven erhållit Carl XII:s fullmakt att underhandla, så
väl om allmän fred som särskildt med hvardera af rikets fiender,
äfvensom att söka upplåna penningar. I båda uppdragen reste han till
Holland i medlet af Juni 1716. Han lyckades ock der erhålla ett
penningelån samt vände sig, med hänseende till fredsunderhandlingarna,
först till Frankrike, med hvilket Sverige åter var i förbund och hvars
bemedling till Sveriges fördel han derföre sökte utverka. Förhållandena
hade dock der väsentligt förändrat sig genom Ludvig XIV:s den 1
September 1715 inträffade död, hvarefter hertig Philip af Orleans, som
förestod regeringen för den minderårige Ludvig XV, närmat sig
engelska styrelsen, med hvilken han ock i Januari 1717 ingick ett nära
förbund.
Sedan mot slutet af Ludvig XIV:s regering Frankrikes lysande
tid förgått, hade England vunnit öfvervigten bland makterna i vestra
Europa, likasom Ryssland efter Sveriges fall fått öfverväldet i norden.
Båda dessa makter hade under sommaren 1716 förenat sina
stridskrafter mot Sverige, men under sammanvaron vid den tillämnade
landstigningen i Skåne hade en bitter oenighet uppstått dels mellan czaren
och konung Georg personligen, dels mellan båda makterna i följd af
misstankarna rörande de ryska planerna att beherska inloppet till
Östersjön samt farhågor å Englands sida i allmänhet för den mer och mer
tillväxande ryska sjömakten i Östersjön.
Dessa förhållanden lågo till grund för de svenska fredsplanerna
under återstående delen af Carl XII:s lifstid. Man insåg att om
Sverige kom i vänskaplig förbindelse med endera af dessa täflande makter,
behöfde det mindre frukta den andra och ännu mindre sina öfriga
fiender, hvarföre ock Sveriges statskonst under dessa år skiftesvis gick
ut på fred med England eller Ryssland.
I början af November 1716 tillkännagaf ryske ministern i Paris
för svenska sändebudet derstädes Erik Sparre, att czaren, missnöjd med
sina bundsförvandter, önskade fred med Sverige. Härom skyndade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
