- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII (1902) /
258

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Stenbocks föreställningar till ständerna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

•272

Carl XII.

get orsakat. Så hade i Upland mången rote redan fått uppsätta 5,
några ända till 7 nya soldater. I Vestmanland låg halfva jorden osådd
o. s. v. Bönderne tyckas dock, likasom adeln, visat sig villigare än
preste- och borgarestånden.

Rådets bemödanden att förmå ständerna till dubbel gärd blefvo
dock länge fruktlösa. Man förmådde då Magnus Stenbock, som efter
sin seger vid Helsingborg var den populäraste man i riket, att söka
öfvertala de motsträfvige. Han förestälde dem, att, om ej medel
anskaffades, måste hären förgås af svält och elände, såsom redan skett
med flera soldater, och sedermera skulle riket stå öppet för fienden.
Äfven hans föreställningar voro dock fåfänga, och han utbrast: »I
vintras gick jag med gladt hjerta mot rikets fiender; men nu går jag
med sorgset sinne från rikets ständer, sedan jag af dem icke kunnat
utverka medel till fäderneslandets frälsning». Under närmaste tiden
efter segern vid Helsingborg hade likväl öfverallt i riket stor villighet
till uppoffringar röjt sig; men ombud från alla landsorter hade nu
sammanträffat, man hade öfvertygat sig att nöden var allmän, och man
hade tillika, under utbytet af tankar rörande de för handen varande
förhållandena, börjat mer och mer befara, att någon lyckligare
förändring deri ej var att hoppas, så länge konungen, i motgången likasom
i medgången, stod fast vid sin föresats att icke gifva vika, utan
orubbligt genomdrifva hvad han en gång beslutat, det måtte kosta hvad som
helst. Under sådan förutsättning blef man allt mindre villig till
uppoffringar, emedan man ansåg dem icke gagna till något, utan enda
utvägen att vinna fred vara att undanhålla alla medel till krigets
fortsättande. Sådan var visserligen icke den mera allmänt spridda eller
öppet uttalade öfvertygelsen, ty hos flertalet af svenska folket var Carl
XII ännu alltid den älskade konungen och högt prisade hjelten; men
den grep dock mer och mer omkring sig och verkade i sin mån, i
förening med den rådande verkliga nöden, till den nuvarande motviljan
för nya uppoffringar.

Ropet på fred hördes nu också från alla håll. Sekreta utskottet
bad de goda herrar i rådet för Guds skull skaffa fred, ty landet kunde
ej uthärda längre. Bönderne bönföllo, att »de tre högre stånden och
herrar excellenser i rådet måtte stå dem bi och hjelpa dem till fred
med åtminstone någon eller några bland fienderna, eljest ginge allt
omkull». Gustaf Cronhielm anmälde, huru i Vestmanland allmogen
började föra ett så förtvifladt språk, att ett snart utbrytande uppror
väl kunde befaras. Jesper Svedberg ville sluta fred, äfven konungen
oåtspord, tilläggande: »Jag ser ingen fara häri, om blott alla äro eniga
om beslutet.» Oron i sinnena blef allt större och allmännare. Rykten
började sprida sig, att konungen blifvit svagsint, eller att han vore död
eller fången, men att rådet höll det hemligt, för att få regera i hans
namn; eller ock att rådet i samma syfte icke underrättat konungen om
landets verkliga nöd och elände, ty om sådant skett, hade, derom var
man öfvertygad, konung Carl skyndat hem att drifva ryssarne tillbaka.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 19:04:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/7b/0272.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free