Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Rådets framställning till konungen om ständernas sammankallande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
Carl Xll.
man under en sådan härförare som Stenbock lofvat sig så mycket,
hade äfven gått förlorad. Oron i riket blef allt större. Man ansåg
icke ens hufvudstaden säker för ett besök af de nu så fruktade
lys-sarne. Borgerskapet började öfva sig i vapen, och man yrkade, att
hofvet, i händelse af en rysk landstigning, borde flytta till
Vestergötland.
Under sådana förhållanden fann rådet sig ej längre kunna ensamt
bära ansvaret för rikets styrelse, och tanken på en riksdags
sammankallande vann hos detsamma allt större insteg. I en skrifvelse af den
26 Juni 1713 skedde framställningen derom till konungen. »Det
bedröfvade dem», yttrade rådsledamöterne i denna skrifvelse, »att
uppfylla sina underdåniga bref med klagolåt öfver det allmänna eländet;
det vore dock oförsvarligt att något för hans maj:t dölja. Snart blefve
det odrägligt att så ofta upprepa det gamla onda, alltid med
förtäljande af nya förluster; det vore dock ännu odrägligare att se nöden
och farligheten, men sakna medel att afböja den undergång, som
syntes för dörren.» Intet hopp vore om främmande hjelp, hvarken från
Frankrike eller från de makter, som garanterat freden i Alt-Ranstadt.
Inom riket hade medellösheten så tagit öfverhand, att de angelägnaste
anstalter måste nästan tvärt afstanna. Statskontoret hade ådagalagt
det oerhörda missförhållandet mellan statens ordinarie inkomster och
de oundgängligaste behofven, under det att den påbjudna
förmögen-hetsafgiften ringa inbragte, emedan föga redbara medel vidare funnes
hos undersåtarne. Vid detta förhållande måste de kungliga råden
bekänna sig allena icke mäkta en så tung och svår börda att häfva och
lyfta; fallande verket dem så mycket farligare och äfventyrligare, som
allmogen nästan öfverallt i landet fullkomligen trodde hans maj:t vara
med döden afgången, en inbillning, som af illviljande och oroligt folk
underblåstes, hvadan den länge nog murrande menige man stärktes i
den tanken, att rådet för sitt eget bästa dolde hans maj:ts död, hvaraf,
särdeles vid fiendens annalkande, stora vådor, ja uppror, vore att
befara. Till förekommande af sådana olyckor hade rådet, efter sorgfällig
öfverläggning, kommit på den tanken, om icke i denna nöd rådligt
vore att låta ständerna sammankomma, på det alla undersåtarne måtte
hjelpas åt att med samnad hand, råd och dåd hålla hans maj:t dess
rike tillhanda; och skulle, derest ett riksmöte skedde, icke tillstädjas,
att några andra ämnen förekommo än sådana, som afsåge rikets
försvar och räddning.»
Trenne af råden, Hans Wachtmeister, Gustaf Cronhielm och Carl
Gustaf Frölich, hade varit af särskild mening. De erkände visserligen
behofvet af ständernas sammankallande, men ville dock afvakta
närmare underrättelser från konungen, helst han låtit förstå sin
obenägenhet mot dylika åtgärder, »förutan att ock andra svåra medföljder deraf
uppkomma torde».
Dessa ord antyda, att man icke var utan farhåga för hvarjehanda
planer af de talrika missnöjda inom riket. De verkade äfven på rådets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
