Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagen 1713.
27S
terade från bondeståndet hos utskottet med ett memorial, hvari de
begärde anstalter för vinnande af fred, hvarförutom de sade sig, vid
återkomsten till sina hem, ej vara säkra för lifvet, samt att för fredens
erhållande prinsessan måtte anmodas åtaga sig regeringen under
konungens frånvaro.
Borgarena inom utskottet började nu att visa större betänksamhet
och ville, att man endast skulle fråga rådet, om några vidare
underrättelser kommit. Presterne ansågo högsta nöden fordra fredsverkets
påskyndande. Inom adeln var man af olika meningar. De fleste ville
nu framlemna memorialet om freden och, sedan svar derå erhållits,
framkomma med förslaget om prinsessans regentskap.
Utskottets beslut blef emellertid, att ett memorial, yrkande fredens
nödvändighet, skulle aflåtas till rådet, och detta memorial blef härefter
föremål för ståndens öfverläggningar. I sammanhang dermed kom ock
frågan 0111 prinsessans regentskap till tals, i afseende hvarå icke så liten
tvekan röjde sig hos preste- och borgarestånden, hvaremot man inom
bondeståndet allmänt yrkade derpå. Hos adeln var flertalet för
regent-skapet, men man hyste skiljaktiga åsigter om sättet för dess utöfvande,
då några, och deribland främst Gustaf Lewenhaupt, önskade prinsessan
till enväldig regentinna, ty att hon skulle regera med rådets och
ständernas biträde vore, såsom han yttrade, att »af det gamla svenska
konungaväldet göra ett nytt kreatur». Andra ville, att hon skulle
ensam ega beslutande rätten, dock med råds råde och ständernas hörande
efter gammal landssed; ännu andra, att hon endast skulle hafva två
röster i rådet, såsom Hedvig Eleonora under Carl XI: s minderårighet.
Slutligen blef utskottets betänkande af ständerna gilladt, och den
26 Februari kom utskottet med sin ordförande, landtmarskalken Johan
Creutz, upp till rådet för att öfverlemna betänkandet. Arvid Horn
gjorde flera anmärkningar vid detsamma och rådde ständerna att »fara
varligt fram och icke störta utför branten, utan gå omkring tills man
komme på slät mark»; men Molin, Svedberg och flere andre påstodo,
att riket var i så trängande nöd, att det måste räddas utan ringaste
uppskof, och Creutz yttrade, att freden måtte afslutas genom prinsessan,
rådet och ständerna. Efter samtalets slut höll rådet en öfverläggning
så hemlig, att dervid intet protokoll fördes. Följande dagen fingo
deputerade från alla fyra stånden företräde hos rådet, då Horn sade till
bönderna, att som han förnummit, det flere bland dem önskade fara
hem, ville regeringen dertill lemna tillstånd, under försäkran, att
konungen och rådet skulle ändock arbeta på freden; men deras talman
svarade, att ehuru några bland hans ståndsbröder visserligen lemnat
riksdagen, ville de öfrige dock stanna qvar, ty det skulle se illa ut, om
inga bönder funnes tillstädes vid riksdagens afslutande. Domprosten
Molin yttrade, att man borde bestämma en viss tid för att afvakta
hvad konungen gjorde. »I fall innan dess ingen fred blifvit sluten, äro
vi tvungne att rädda oss sjelfve.»
Vid denna tid inlemnades åter i utskottet en namnlös skrift, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
