Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Nya statslån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
294
Carl XII.
I November 1718 påbjöds, att adel, borgare och embetsmän,
militärer så väl som civile, skulle för år 1719 till kronan lemna en
sjettedel af den förmögenhet i reda penningar eller i omyntad t guld och
silfver, hvilken en hvar egde i handom eller åt andra utlånad eller i
allmänna kassor nedsatt, vare sig in- eller utrikes; och skulle afgiften
betalas i samma slags mynt eller metall, hvaraf förmögenheten
utgjordes. Denna nya afgift kallades »magasinshjelpen», emedan den var
afsedd att lemna köpmännen tillgångar till införskrifvande af landets
behof utaf säd och salt. Innan förordningen kom i tillämpning var
dock Carl XII död.
En ganska tryckande börda för landet blef efter 1715
inqvarterin-gen af krigsfolk, samladt i trupp, för att genast vara färdigt till
förekommande krigsföretag. Det hade fri bostad och skulle visserligen
betala hvad det åtnjöte för öfrigt, men sådant skedde efter åsatta låga
pris, ofta oordentligt, och dessutom bibehöllo dessa trupper mycket af
fältlifvets ovanor, så att den fredliga befolkningen var illa utsatt för
deras sjelfsvåld och prejerier.
Ännu mera tryckande voro för både stads- och landtbefolkningen
de tvångsgärder och tvångsforor, som ålades densamma under norska
fälttågen 1716 och 1718. Bland annat befaltes under hösten 1718
hvarje hemman att till kronan sälja en viss myckenhet spanmål, samt
hvarje stad en viss mängd andra lifsmedel och bränvin, hvarför i
betalning lemnades mynttecken, om hvilka mera här nedan. Dessa
lifsmedel ålades säljarne att frakta till krigsskådeplatsen, som för många
var ganska aflägsen, så att t. ex. östgötarne hade att föra sina foror
till Uddevalla och vestmanländningarna sina till Jemtland. För många
störtade dragarne af trötthet eller brist på foder under dessa långa
färder, och mycket missnöje uppstod i flera landsorter öfver dessa
tvångsåtgärder.
Dessa utvägar att skaffa kronan penningar och andra
förnödenheter voro likväl ej på långt när tillräckliga, utan äfven andra måste
anlitas, och i synnerhet sökte man medelst lån fylla hvad som fattades.
Under loppet af året 1715 hade konungen gjort flera försök att erhålla
sådana så väl in- som utrikes; men utan fullgod säkerhet ville ingen
betro svenska kronan några större summor. Då uppgjorde Görtz ett
förslag att såsom säkerhet tillåta långifvaren taga inteckning ej blott i
alla svenska undersåtares lösa och fasta egendom gemensamt, utan ock
i hvarje enskild persons enskilda egendom efter långifvarens eget val,
dock endast till en mindre del af den enskilda egendomens värde. En
sådan rättighet skulle förlänas genom obligationer, stälda på minst 100
och högst 10,000 rdr, med derå löpande ränta. Om således någon
lånade staten ett belopp, erhöll han derå en obligation, som
berättigade honom att få samma belopp intecknadt i t. ex. en sjettedel icke
blott af svenska undersåtares egendom i allmänhet, utan ock i någon
enskilds, för hvilka han hade mesta förtroende. Blef då icke
obligationen inom utsatt tid af staden inlöst, så egde långifvaren rättighet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
