Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Carl XII.
visserligen stridande mot öfverenskommelsen mellan konungen och Görtz,
hvarföre ock den senare efteråt sökte på den förre kasta skulden till
mynttecknens öfverdrifna myckenhet; men emellertid föreslog dock
Görtz i Maj 1718 utgifvandet af fyra nya mynttecken,, och under
loppet af detta år påbjödos 10 särskilda sådana, af hvilka 5 utgåfvos till
ett belopp af något öfver 19 millioner, så att vid Carl XII:s död
oin-vexlade mynttecken funnos i rörelsen till ett belopp af omkring 27
millioner.
Denna stora myckenhet bidrog väsentligt att minska allmänhetens
förtroende för mynttecknen, emedan man insåg omöjligheten för staten
att inlösa dem till åsätt värde. I samma mån föll ock deras värde i
förhållande till det verkliga myntet, ehuru man sökte genom
hvarjehanda mer eller mindre våldsamma åtgärder hålla detta värde uppe.
Vid mynttecknens utgifvande befaltes alla svenska undersåtar att
mottaga dem till samma värde i reda penningar, som var dem åsätt, och
tillika lofvade konungen framdeles vid bättre lägenhet invexla dem mot
fullgodt mynt, hvilket löfte det dock snart nog blef kronan omöjligt
att fullgöra. Äfven skulle mynttecken få mottagas i kronouppbörden
af en del utlagor; men flera bland dessa måste dock erläggas i reda
penningar, och det visade sig snart rätt tydligt, huru kronan sökte
företrädesvis åtkomma dessa. Misstroendet till mynttecknen ökades
härigenom allt mera och följaktligen föll äfven deras värde, så att man
för 100 daler i kopparplåtar eller silfvermynt betalte från no ända
till 160 daler i mynttecken. Nu vidtogos af konungen strängare
åtgärder. I början af 1717 befalte han, att de bland hufvudstadens
befolkning, som ratat mynttecknen och myntsedlar, skulle dömas icke af
vanlig domstol, utan af öfverståthållaren och genast innan den
brottslige finge lemna stället. Då detta icke verkade, utfärdades den 26
Oktober 1717 en kunglig skrifvelse till landshöfdingarne, i hvilken
förordnades, att den säljare, som begärde annat mynt än honom bjöds,
eller som afläte sin vara för en mindre summa i silfver eller i plåtar,
än han fordrat i nödmynt, skulle mista varan samt böta första resan
fyra, andra åtta, tredje resan tolf gånger dess värde, af hvilka böter
ena hälften skulle tillfalla angifvaren och den andra krigsmanshuset.
Samma straff skulle ock åläggas den, som tillhandlade sig varor genom
att i plåtar eller silfver gifva mindre summa, än som begärdes i
nödmynt. I öfverensstämmelse med denna kungliga skrifvelse utfärdade
landshöfdingarne sedermera sina mer i det enskilda gående
förordningar, hvilka medförde åtskilliga obehag för de trafikerande och visade
sig i hög grad hindersamma för allmänna rörelsen, utan att ändock
kunna tilltvinga nödmyntet något högre värde. De verkade endast,
att köpmän och handtverkare blefvo försigtigare, stegrade priset på sina
varor, då de i fleras närvaro betalades med nödmynt, och sålde dem
till billigare pris i enrum för verkligt mynt. Bönderne började mer
och mer uteblifva från torgen, och i bergslagerna ratades mynttecknen
af både bruksegare, bergsmän och forbönder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
