Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Våldsamma åtgärder i samband dermed
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den inre styrelsen, 1714- 1718.
301
Häraf föranleddes nya våldsamma åtgärder från konungens sida.
Genom en förordning af den 20 December 1717 förklarades
caroliner-ne, det dittills gångbara silfvermyntet, vara aflysta och i handel
förbjudna. De skulle genast till upphandlings-deputationen aflemnas och
der invexlas. Försummades detta, skulle de vara förbrutna. »Dock»,
heter det vidare, »på det ingen, som sådant mynt innehafver, må
derigenom lida, tillåta vi, att upphandlingsafgiften, halfva kontributionen
m. m. må intill den 1 Juli med caroliner betalas.» Med detsamma
undersåtarne sålunda förbjödos att sig emellan mottaga det goda
myntet, förklarade sig kronan villig att mottaga eller invexla detsamma.
Föreskriften skärptes emellertid genom en ny kungörelse af den 7 Mars
1718, enligt hvilken från och med den 1 Juli samma år ingen enskild
person skulle få innehafva caroliner eller främmande silfvermynt, ej
heller nägot hopsmält oarbetadt silfver. Allt sådant skulle efter
nämnda dag vara till kronan förbrutet, hvarhelst det funnes, i banken, hos
enskilda personer eller i sterbhus, hvarföre ock intet arfskifte finge
anses giltigt, så framt det icke blifvit förrättadt af vederbörlig domstol
eller dess ombud.
Vid samma tid blefvo ock de gamla kopparplåtarne förbjudna,
sedan, genom föregående förordningar, deras värde än höjts från 6 till
9 daler kopparmynt, än åter nedsatts till sitt förra värde och så ånyo
blifvit förhöjdt till 9 daler, genom hvilka vacklande åtgärder
osäkerheten i penningrörelsen blifvit ytterligare ökad, men hvilket borde i sin
mån gifva mera förtroende åt nödmyntet, ehuru i sjelfva verket det
endast var osäkerheten och missnöjet som ökades.
I de kungliga förordningar, som aflyst det dittills gångbara
silfver-och kopparmyntet, hade ej blifvit bestämdt med hvilket annat mynt
det skulle invexlas; men upphandlings-deputationen lät allmänheten
icke blifva i okunnighet härom, ty redan den 19 Mars påbjöds af denna
myndighet, att allt undersåtarnes inhemska och främmande silfvermynt
och oarbetadt silfver skulle inom den 1 Juli 1718 till kronan
inlemnas, mot obligationer och mynttecken, »vid straff att eljest vara till
kongl. maj:t och kronan förfallet». Man befarade emellertid, det denna
föreskrift skulle hafva till följd, att hvar och en, som dertill var i
tillfälle, förde sitt silfver undan till utrikes ort, och till förekommande
häraf förnyades och skärptes de förra förbuden mot utförsel af guld
och silfver, hvilket belades icke blott med böter och förlust af silfret
eller penningsumman, utan nu skulle medföra indragning till kronan
af den skyldiges hela egendom. De, som ville företaga utrikes resor,
finge medföra blott en viss summa godt mynt, de förmögnare ej mer
än 100 d. s. för hvarje person, de öfrige mindre i förhållande till
hvars och ens vilkor. Oaktadt dessa stränga påbud skola dock mer än
2 milllioner d. s. i klingande mynt blifvit sedan Carl XII:s hemkomst
skickade till utlandet för att undgå Görtz’ efterspaningar. Då det
kom till konungens kunskap, att silfverutförseln fortfor, blefvo genom
en förordning af den 24 April 1718 straffen derför ytterligare skärpta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
