Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl XII.
så, att nu icke blott utsmuglaren, utan ock en och hvar, som afvetat
utförseln, men icke densamma angifvit, skulle straffas såsom
falsk-myntare!
Man insåg emellertid, att godt mynt ej kunde i Sverige helt och
hållet undvaras, och derföre preglades under loppet af året 1718 nya
caroliner. I hela Stockholm fans likväl vid denna tid ingen med
tillräcklig konstfärdighet att kunna för desamma tillverka en stämpel
med konungens bröstbild, utan i stället ditsattes ett dubbelt C,
be-gynnelsebokstafven i hans namn. Myntningen blef dock snart
afbruten genom konungens död.
Dessa åtgärder, som ingrepo så groft i den enskilda egande-rätten
och föranledde så många trakasserier och så mycket obehag, väckte
ock i samma mån en både djup och allmän förbittring mot
upphofs-mannen. Man beklagade, att konungen gifvit sitt förtroende åt en så
samvetslös man som Görtz, och den kärlek, hvarmed Carl XII dittills
varit omfattad af sitt folk, afsvalnade betydligt under dessa olycksfulla
år; men hatet vände sig dock hufvudsakligen mot Görtz, såsom den
der med falska uppgifter och förespeglingar missledt konungen. Detta
hat sträckte sig till alla samhällsklasser, som alla ledo af de
våldsamma tilltagen och de alltmera tryckande utpressningarna. Efter
Görtz’ hemkomst 1717 hördes ock en allmän önskan, att landet måtte
befrias från denna plågoande, såsom han allmänt betraktades, och
konungen från hans förderfliga råd. Vice presidenten Olof Thegner och
krigsrådet Salomon von Otter, hvilka Görtz sjelf insatte i
upphandlings-deputationen, skrefvo till konungen och fäste hans uppmärksamhet å
det betänkliga i de af Görtz föreslagna åtgärderna. Äfven von der
Nath, hvilken Görtz satt i spetsen för penningeförvaltningen, varnade
honom att icke gå för våldsamt tillväga. »Jag och mina embetsbröder»,
skref han bland annat, i Januari 1718, »vilja ej längre befatta oss med
denna upphandlingsdeputation, från hvilken man ej kan komma med
bibehållen heder. Ni sjelf bryr er icke derom, men, när allt gått öfver
ända, blifver ni den förste, som kastar tadlet på oss, fastän vi icke
gjort annat än verkstält edra befallningar. Ni talar om mitt ängsliga
sinnelag, men jag må väl sörja, när jag ser hur illa sakerna gå. Jag
kan punkt för punkt förutsäga i hvad tillstånd riket skall hafva fallit
åtta månader härefter. Gifve Gud, jag såge orätt; men jag förstår
sannerligen icke huru ens för det nu löpande året nödiga medel skola
erhållas. Alla reda penningar hafva gått till främmande land, och
Sverige öfversvämmas af nödmynt tio gånger mera än dess tillgångar
medgifva.» Hösten 1718 blefvo landets nöd och åtgärdernas
våldsamhet ännu större än förut. »Oordningen är så stor», klagade von der
Nath, »att ingen kan föra räkenskaperna, om ni ock dertill kunde
anskaffa englar. Det är edra egna anordningar, som vållat detta onda.
Det är också bedröfligt, att ära och tro aktas så föga och att våra
myntåtgärder måste sluta med bedrägeri.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
