Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Förbittringen mot Görtz - Carl XII:s finansoperationer i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den inre styrelsen, 1714- 1718. 303
Ju svårare den allmänna förlägenheten blef och ju mera tryckande
de anbefalda åtgärderna kändes, desto större blef ock förbittringen mot
Görtz. I Stockholm hördes hotelser om att kasta den förhatliga
främlingen i strömmen; från predikstolarna angreps han temligen oförtäckt;
folket började öppet och under förbannelser afvisa hans mynttecken;
öfverståthållaren och Stockholms borgerskap satte sig djerft emot flera
af hans åtgärder. Ännu bibehöll han sig dock i konungens ynnest,
hvilken han vunnit genom sin fyndighet på utvägar att skaffa
tillgångar till utförande af konungens planer. Han skref ock sjelf derom till
von der Nath: »När en sak väl kommit i gång, behöfver man ej mera
bekymra sig om sättet, blott man uppnår det mål konungen
föreskrif-vit. Sjelf är han likgiltig för vägen dit och skulle tröttas, i fall man
derom gjorde honom alltför många frågor. Om det förslag, man
framlägger, endast leder till vinnande af hans egna önskningar, så kan man
vara säker om bifall.» !)
Sådan var Görtz’ uppfattning af Carl XII:s lynne och sådant var
också efter all anledning verkliga förhållandet. Konungen hade för
liten insigt i penningefrågor för att kunna rätt bedöma halten af Görtz’
finansoperationer, hvilka denne, med sin stora förmåga att gifva
vacker färg åt en ful sak, icke uraktlät att framställa så fördelaktigt som
möjligt; men han kunde dock icke gerna vara blind för det våldsamma,
i enskild eganderätt ingripande, hvilket flera af de görtzska förslagen
inneburo. Detta tyckes han dock hafva betraktat endast såsom ett
öfvergående ondt, hvilket han nog blefve i tillfälle att godtgöra, blott
han först kunde förskaffa riket en hederlig fred, hvilket synes under
de sista åren af Carl XII:s regering varit hans hufvudsyfte, och säkert
gör man honom orätt, om man antager, att han varit ledd endast af
krigslystnad. Att en sådan fans hos honom, så länge han gynnades
af krigslyckan, torde visserligen vara obestridligt; men flera särskilda
drag, så väl som gången af fredsunderhandlingarna, vittna att, efter
sin återkomst från Turkiet, fortsatte han kriget icke för att få kriga,
utan för att få en antaglig fred. Han ansåg dock ingen fred för antaglig,
som medförde förlust af något svenskt område, hvilket han äfven
betraktade såsom sin konungsliga pligt att bibehålla oförkränkt, och då
ingen af Sveriges fiender ville ingå fred utan att någon bland Sveriges
förra eröfringar afträddes, måste kriget fortsättas. Hufvudsaken för
Carl XII var således att få medel härtill och, om han äfven insåg flera
deribland vara ganska våldsamma och för hans undersåtar tryckande,
betraktade han dock detta såsom ett mindre ondt än att genom en fred
nödgas afstå åt en främmande makt undersåtar, hvilka han ansåg det
vara en af Gud honom ålagd pligt att under sin spira bevara. Alla
konungens egna embetsmän tillstyrkte fred snart sagdt på hvilka vilkor
som helst och förklarade det vara omöjligt att fortsätta kriget; Görtz
åter visade möjligheten af att erhålla medel dertill, och deri låg hela
*) Jfr Fryxell, Berättelser, XXVIII: 30—85.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>