Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Fotfolkets och rytteriets beklädnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
Carl XII.
mälde sig, skulle erhålla värfningspenningarna och 10 d. k. dessutom.
I brist på frivillige rekryter skulle genom lottning det erforderliga
antalet ändock tagas. För hvarje karl, som anskaffades ur länet, lofvades
landshöfdingen 20 d. k. och för hvarje ur fögderiet kronofogden ett
lika belopp.
För öfrigt utsträcktes utskrifningen nu äfven till posthemman, till
bergslagerna och till den studerande ungdomen. I Februari 1716
förordnade konungen, att »unga och friska drängar, som besökte skolorna
endast under sken af att idka bokliga konster, men som lefde i lätja
och förförde den öfriga ungdomen, skulle från läroverken bortrensas
och anses sjelfskrifna till konungens garde». I följd häraf ålades så
väl skolornas som akademiernas föreståndare att åt en till hvarje
läroverk skickad gardesofficer gifva anvisning på den ungdom, som af dylik
anledning borde tagas.
Genom dessa för rikets befolkning i högsta grad tryckande
åtgärder blef visserligen en betydande krigsmakt, uppgående till omkring
60,000 man, åter samlad, men den kunde hvarken till antal och ännu
mindre till krigsduglighet jemföras med den, som fans före nederlagen
vid Liesna och Pultawa. Man har beräknat, att Carl XII:s krig kostat
Sverige minst 200,000 krigare. Också blef soldatbristen för hvarje år
allt känbarare, hvarå vi i det föregående anfört flera bevis. Den
föranleddes hufvudsakligast af folkmängdens aftagande i följd af kriget
och pestens härjningar, men äfven deraf att, då kriget började gå
olyckligt, det blef allt svårare att få personer, som frivilligt valde
krigareyrket. Oviljan mot krigstjensten växte för hvarje år och rymmarnes
antal blef allt större, oaktadt de strängaste författningar utfärdades till
förekommande deraf.
Emellertid, om också Carl XII visst icke skonade sina krigares lif
och äfven ansträngde deras krafter till det yttersta, visade han i andra
hänseenden mycken månhet om deras välbefinnande. Vid flera
tillfällen befalte han sina generaler noga vaka öfver »folkets conservation,
att de måtte hafva allt hvad de önska». Rotebönderne ålades åt sina
soldater anskaffa tält, kittlar och goda ätförråd, äfvensom att gifva
båtsmännen bättre och varmare kläder än förut, »på det folket icke måtte
förkylas och dö bort, och roten derigenom betungas med uppställande
af en ny båtsman». Han sökte ock skaffa soldaterna bättre underhåll
dels genom anläggande af stora förrådshus, dels genom god inqvartering.
Fotfolkets beklädnad utgjordes af mörkblå lifrock med gula
uppslag, lång gul väst, vida gula knäbyxor af skinn, ullstrumpor, höga
skor, långhalsduk och trekantig svart filthatt. Dess vapen voro en pik
eller en musköt samt en stark värja i ett vid lifbältet fästadt gehäng.
Patronköket var fästadt vid en öfver axeln gående bandtlerrem, och
medelst en särskild rem var renseln fästad på ryggen. Befälet hade
hillebarder i stället för pik eller musköt.
Rytteriet hade samma beklädnad som fotfolket, utom att det var
försedt med höga kragstöflar i stället för skor. Det stod på tre led,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
