- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII (1902) /
328

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Vitterheten: lyrik, den komiska riktningen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

328

Carl XII.

italienska vitterheten och fru Brenners samt öfrige här ofvan
omnämnde författares högtidliga, sedolärande skaldestycken af den franska, så
uppstod dock äfven vid denna tid en mera egendomligt svensk diktart
i en öfvervägande gladlynt, skämtsam, komisk riktning, hvars förste och
under detta tidskifte äfven mest framstående representant var Israel
Holmström, en glad själ, som gerna såg lifvet från den muntra sidan
och äfven förstod att åt sina läsare dela med sig af sin glädje. Han
var son af borgmästaren i Stockholm Gustaf Holmström, föddes
derstädes i slutet af 1650- eller början af 1660-talet, blef student i
Upsala 1675, ingick efter slutade studier i det kungliga kansliet, blef
sedermera fältsekreterare och befordrades till generalauditör 1697, följde
såsom sådan Carl XII under hans fälttåg och blef slutligen krigsråd,
men dog kort derefter i Litauen 1708. Han roade konungen ofta med
sina lustiga infall, sina skämtsamma supliker, sina glada visor, och
allmänt bekant är hans grafskrift öfver Pompe, Carl XII:s favorithund
och trogne följeslagare både natt och dag:

»Pompe, kungens trogne dräng,
Sof hvar natt i kungens säng.
Sist af år och resor trötter,
Led han af vid kungens fötter.

Mången täck och fager mö
önskade som Pompe lefva;
Många hjeltar eftersträfva
Att få såsom Pompe dö.»

I allmänhet röjer sig i Holmströms skrifter ett outtömligt godt
lynne, och flera af hans poetiska gycklerier hafva, åtminstone
styckevis, fortlefvat i folkets minne ända till våra dagar. Hans skämt är
ofta, efter tidens sed, grofkornigt, stundom plumpt, men aldrig osedligt.
Om han dock ej var någon skald af första ordningen, icke ens för sin
tid, röjde han dock en icke vanlig förmåga såsom verskonstnär samt
förtjenar särskildt framhållas såsom den förste inom den komiska
riktning, hvilken sedermera följdes af Runius, Hallman, Wallenberg, Kexel
och Bellman, bland hvilka likväl endast Runius tillhörde det tidskifte,
hvarmed vi här hafva att sysselsätta oss.

Johan Runius, född i Vestergötland 1679, efter fulländade studier
i Upsala antagen till sekreterare hos kungliga rådet grefve Nils
Stromberg och död i Stockholm 1713, var en på sin tid mycket omtyckt
och i synnerhet mycket anlitad versmakare, ty likasom Lucidor, med
hvilken Runius var i flera hänseenden en närbeslägtad natur, stod
äfven dennes diktkonst till buds för hvem som ville betala den och
utgjorde hans egentliga födkrok, då sekreterarebefattningen i sjelfva
verket synes endast varit en titel, hvilken grefve Stromberg gifvit honom,
för att på ett mindre förödmjukande sätt kunna understödja den ofta
nödstälde rimmaren. Denne tyckes nemligen icke skördat synnerligen
mycket genom sina flitiga rimmerier, eller också haft samma förmåga
som Lucidor att genast åter göra af med hvad hans många
tillfällighetsdikter honom inbringat, ty hans enda rikedom bestod i förmågan
att taga allting gladt och sätta allting i rim, hvilka ock i hans dikter
flyga som snöflingor. Sjelf har han i sin »Rimdans i fastlagen» gjort

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 19:04:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/7b/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free