Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Vitterheten: lyrik, den satiriska riktningen - Vitterheten: dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vetenskap, vitterhet, konst.
329
sig lustig öfver denna sin rimmareförmåga, hvars art någorlunda kan
bedömas af de första verserna i detta stycke:
»Hvem har i bruk vara sjuk och i vers dock fälas och älas?
Gör icke jag hvar dag grift-skrift’, gift-skrifter ogifter» o. s. v.
Hans »gift- och grift-skrifter», såsom han kallade dem, eller, med
andra ord, hans bröllops- och begrafningsqväden utgöra ock en
betydande del utaf hans vittra qvarlåtenskap och voro hans
hufvudsakligaste inkomstkälla. Att hans dikter vida högre värderades af hans
samtid än af efterverlden, vittna emellertid två utgifna upplagor deraf,
utkomna den ena kort efter hans död och den andra 20 år senare,
då han således ännu var läst och omtyckt. De äro dels andliga, dels
verldsliga, bland hvilka några i den glada stilen kunna betraktas såsom
rätt lyckade förebilder för Bellmans skaldskap. I allmänhet synes
Runius haft samma öde, som träffat flere tillfällighets-diktare, att allt för
mycket uppbäras af sin samtid och alltför litet af efterverlden, hvars
vittra granskare visat nog mycken benägenhet att för hans många
andefattiga rimmerier glömma den verkliga poetiska kallelse, som dock
omisskänneligen röjer sig i åtskilliga bland hans dikter.
Samuel von Triewald, född i Stockholm 1688, tjenstgörande i
riksarkivet 1707 — 1710, guvernementssekreterare i Bremen och Verden
1713, adlad 1723, hofråd hos hertigen af Holstein-Gottorp 1725 och
slutligen statsråd i Holstein 1738, död i Kiel 1743, har gjort sig
berömd ej mindre genom sin ovanliga språkkunskap — han talade och
skref nio språk — än genom sina satiriska dikter, som voro något helt
nytt inom svenska vitterheten. Då de bland hans samtida skalder,
som voro mest kända af allmänheten, vunnit sitt rykte företrädesvis
genom bröllops-, begrafnings- och gratulationsverser, vann Triewald sitt
genom sina satirer mot dem, som tillverkade dylika rimmerier. Det
öfverflöd på platt eller svulstig poesi, som uppstod till firande af Carl
XII:s bedrifter, gaf äfven Triewald rika ämnen till förlöjliganden,
hvarmed han roade sin samtid och icke minst konungen sjelf, som med
synnerligt nöje afhörde huru Triewald gick illa åt hans bombastiske
lofsjungare. Triewald blef sålunda stiftaren af den satiriska skola inom
svenska vitterheten, hvilken sedermera blef under Gustaf III:s tid så
omtyckt och då äfven erhöll en förfining, hvilken den visserligen icke
företer i Triewalds satiriska dikter. Hans hugg äro emellertid rätt
träffande, hans uttryck kraftfulla, hans omdöme både skarpt och sundt,
ehuru ofta nog mycket prosaiskt, emedan hans hat mot det
bombastiska oförnuftet hos några hans samtida poeter icke sällan förledt
honom att sätta mer än tillbörligt värde på den prosaiska förståndigheten
hos andra. Hans dikter utgåfvos 1756 undertitel: »Samuel Triewalds
lärospån uti svenska skaldekonsten.»
Svenska dramatiken företer under detta tidskifte föga af intresse.
Magnus Stenbock lät, såsom förut är berättadt, på Carl XII:s
namnsdag den 28 Januari 1701 i lägret vid Lais uppföra ett slags dramatisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
