- Project Runeberg -  Berättelser ur svenska historien / Sjunde bandet. Carl XII (1902) /
335

(1885-1886) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Kyrkan och presterskapet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Kyrkan och presterskapet.

335

ste», sade han, »stå vår konung bi. Oss tillkommer att lyda hans
befallningar. Om vi derigenom blifva olyckliga, så vilja vi som redlige
undersåtar falla med ära hellre än att gå mot vår konungs bud.»
Samma anda lifvade ock adeln i allmänhet, likasom hela svenska folket,
och derföre äro äfven de sista åren af Carl XII:s regering, så
olycksfulla i allt öfrigt, likväl tillika så rika på orubblig pligttrohet och allt
uppoffrande fosterlandskärlek, att de, också ur denna synpunkt, alltid
måste blifva oförgätliga i våra häfder.

Kyrkan och presterskapet.

Den svenska kyrkan kade under Carl XI:s regering blifvit
fullständigt ordnad, och under förra hälften af Carl XII:s fortlefde samma
ordning inom församlingarna. Kyrkotukten blef icke allenast upprätthållen,
utan skärptes ytterligare, så att soldater, som dagen före sin
nattvardsgång gjort sig skyldige till svordomar, straffades med spö, och äfven
högre officerare måste undergå uppenbar kyrkopligt för brott mot sjette
budet. Sedermera blef dock så väl ordningen inom församlingarna
som kyrkotukten allt slappare, ju längre kriget och konungens frånvaro
räckte. Carl XII visade emellertid samma nit för den svenska lutherska
kyrkans renlärighet som hans fader, och den renlärighetsifver, som
länge varit ett utmärkande drag inom denna kyrka, fortfor oförminskad.
Den drefs till och med nu ända derhän, att presterskapets sträfvan
endast gick ut på lärosatsernas inpreglande hos åhörarne, utan att
tilllika framstäldes angelägenheten af dessa satsers inverkan på hjertat och
lefvernet. Likartade förhållanden i andra protestantiska länder hade
under senare hälften af 1600-talet framkallat den pietistiska rörelsen,
som nu äfven började sprida sig i Sverige.

Två tyskar, Filip Jakob Spener och August Herman Francke,
utmärkte genom lefvande gudsfruktan, stark rättskänsla, varm
menniskokärlek och lågande nit, hade, då de yrkade, att mera vigt borde läggas
på hjertats och lefvernets förbättring än på trosbekännelsens
fullständighet, fått flera anhängare, hvilka för den ovanliga fromhet, som röjde
sig i deras andaktsöfningar och hela uppträdande, fått namn af pietister
(fromhetsifrare). Fromheten, som var deras mest utmärkande drag och
som hos de flesta, synnerligast vid pietismens första framträdande, röjde
sig på ett ganska prisvärdt sätt, gick dock efter hand hos icke så få
ibland dem till hvarjehanda öfverdrifter, så att de bittert fördömde all
slags lärdom, alla yttringar af skön konst och särskildt orgelmusiken,
allt verldsligt umgängeslif och alla nöjen, äfven de mest oskyldiga.
Detta ifrande mot all annan glädje än den rent andliga, deras
ständigt nedslagna ögon, hängande hufvud och sorgbundna åthäfvor ådrogo
dem misstankar för hyckleri, och man trodde sig äfven, oaktadt all

»leras fromma ödmjukhet, Kos dem upptäcka. rätt mycket andligt hög-

mod. Deras motståndare blefvo också allt flere och hätskare, och, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 19:04:29 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sverhist/7b/0355.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free