Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Borgerskapet, handeln och näringarna.
343.
kommande året voro ganska mörka. Då befäl te konungen, att hvar
och en af rikets stapelstäder skulle till den i Maj 1718, hvilken
termin dock sedermera förlängdes till den 1 September, från utlandet
in-förskrifva en viss myckenhet salt och säd, m. m. Så ålades Stockholm
anskaffa 100,000 tunnor spanmål, Göteborg 50,000, Malmö 9,000,
Norrköping 1,000 o. s. v. Under sommaren 1718 anskaffade ock
hufvudstadens köpmän en betydlig del af det fordrade beloppet och
Göteborgs detta i dess helhet; men Stockholms köpmän klagade, att, sedan
spanmålen blifvit införskrifven, hade Görtz godtyckligt bestämt det pris,
hvartill den skulle försäljas, och satt detta pris så lågt, att de
förlorade 6 till 8 daler kopparmynt på hvarje tunna. Äfven Göteborgs
handlande klagade, att de af Görtz blifvit bedragne; men Görtz påstod
hos konungen, att endast egennytta föranledde dessa klagomål, och
beklagade sig öfver köpmännens obenägenhet att vilja offra något för det
allmänna bästa.
Är 1718 påbjöd konungen, att hvarje år i September skulle
bestämmas en till September följande året gällande taxa, enligt hvilken
inqvarteradt krigsfolk skulle betala sina värdar. Landshöfdinge-embetet
i Vesterås anmälde ock, att priset blifvit nedsatt med en tredjedel
under det gällande, »på det krigsfolket icke skulle för mycket lida». Den
förlust, som träffade husvärdarne och säljarne, aktades föga.
I Augusti samma år utfärdade konungen en ny förordning om ett
oföränderligt pris på all slags spanmål, så i god som ond tid, och att
i goda år skulle landtmannen få mot riklig betalning aflemna sin säd
i kronans förrådshus, för att derifrån kunna i svåra år bekomma
understöd. Den, som sålde sin säd till annat pris än det faststälda,
skulle böta 50 d. s. för hvarje tunna. »Åtgärden», hette det i
kungörelsen, »vidtogs för att hindra de stundom uppkommande låga
sädes-prisen, genom hvilka landtmannen icke erköll skälig betalning för sitt
i svett och blod nedlagda arbete, utan måste förlora lust och mod att
bruka jorden, som sig bör.» Landtmännen ville dock ej erkänna
välmeningen häri, helst deras säd betalades med mynttecken, och då
span-målshandeln, med en gång för alla bestämda pris, ej gaf någon vinst,
aftog den efter hand alltmera.
Konungen förnyade emellertid mot hösten 1718 påbudet om
städernas tvungna sädeshandel. Hvarje stad i hela riket befaltes att till
den i Juni 1719 hafva upprättat förråd af säd och salt, tillräckligt
stora för den kringliggande ortens årsbehof. Såsom bidrag till
kostnadernas bestridande påbjöds den förut omnämnda magasinshjelpen eller
sjettepenningsafgiften och såsom belöning lofvades frihet från stora
gärden och all den vinst den anbefalda sädeshandeln kunde gifva, men
såsom straff för uraktlåtenhet i befallningens fullgörande voro dryga
böter utsatta. Myckenheten af de varor, som skulle anskaffas, var
också ökad, så att t. ex. Göteborg denna gång ålades anskaffa 100,000
tunnor Säd och 50,000 tunnor salt. Stockholms borgare förklarade sig
ur stånd att anskaffa hvad dem blifvit ålagdt; men Görtz sökte visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
