Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Borgerskapet, handeln och näringarna.
347.
fram på sommaren 1718 bruksegarne att, mot betalning efter taxa,
insätta för upphandlings-deputationens räkning två tredjedelar af deras
tillverkningar. Endast öfver den återstående tredjedelen fingo de fritt
förfoga. Kronan skulle således köpa dessa tillverkningar för nödmynt
och sedermera till utlandet sälja dem för silfver! Också klagade
bruks-egare och bergsmän öfverljudt. För det nödmynt, hvarmed kronan
betalte deras varor, kunde hvarken dagsverkare, körare eller spanmål
erhållas till fortsättande af deras näring. Följden af dessa klagomål
blef nya tvångsåtgärder, hvilkas beskaffenhet kan bedömas af den
kungörelse, som den 3 November 1718 utfärdades af »ordningsmannen»
inom Vestmanlands län, lagmannen Olof Gyllenborg.
Under åberopande af kongl. maj:ts och upphandlings-deputationens
befallning af den 8 Oktober, att noga borde tillses, det ingen på landet
må samla större förråd af spanmål, än hvad som för dess husbehof
och utsäde kan vara nödigt till nästkommande skördetid, utan vara
beredd att all öfrig spanmål, efter faststäld taxa, till bergsbrukens,
städernas och de nödstäldes nödtorftiga understöd ovägerligen försälja,
anbefaltes nu all i länet varande adel, presterskap, ståndspersoner och
menige allmoge att, »hvar för sig, noga tillse, först hvad hvart och ett
hushåll oundgängligen till nästkommande skördetid kan betarfva och
behöfva; sedan det förråd, som öfrigt kan vara, i det nogaste uppgifva,
hvarunder all afrads- och lönings-spanmål äfven blifver begripen, och
det i hvar socken hos hvar kyrkoherde och socknemännerne låta
examinera och förteckna». Dessa förteckningar, underskrifna af
kyr-koherdarne, skulle derefter lemnas till kronobetjeningen för att
insändas till Gyllenborg i Vesterås. Redan ingångna kontrakt fingo
ej gälla såsom ursäkt för någon att undandraga sin spanmål från den
repartition, som borde afses till bergslagernas underhåll, hvarföre ock
från dessa borde angifvas huru mycket folk dem skäligen kan bestås,
då deras tillverkningar skulle jemföras mot viktualie-persedlarne.
De, som anmälte spanmål till salu, fingo halfva summan, i
invis-ningar på jern, hvilket de efter behag kunde sälja hemma eller
utskeppa, och andra hälften i mynttecken. För den spanmål, som
betaltes med invisningar å jern, var priset bestämdt till 22 daler
kopparmynt (7 7, daler silfvermynt) och för den, som betaltes med mynttecken,
till 28 d. k. (9 73 d. s.) tunnan. För en tunna säd erhöll säljaren
sålunda, i sistnämnda fall, 9 kopparmynt, hvardera värdt ett runstycke,
men med åsätt värde af en daler, samt några koppar-ören!
Genom befallningen att en del af den spanmål, som jordbrukaren
ej behöfde till eget behof eller till utsäde, skulle afses för bergslagerna,
ansåg sig konungen emellertid hafva afhulpit denna del af deras
klagomål, och för öfrigt utsattes stränga straff för de arbetare eller forbönder,
som ej ville mottaga mynttecken i betalning. Det visade sig likväl
snart nog, att sådana tvångsåtgärder båtade föga. Bruksrörelsen aftog
i sådan grad, att spik och hästskor måste införskrifvas från utlandet,
och det tycktes som om hela bergshandteringen skulle komma att af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
