Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
Carl XII.
den kallsinnighet konungen mot slutet af sin regering visade honcm,
hvilken äfven röjde sig deri, att Bielke, ehuru genom börd, rikedom,
bragder och egenskaper den tiden Sveriges utmärktaste personlighet,
likväl icke erhöll en plats inom den af Carl XI förordnade
förmyndarestyrelsen — ett bevis på misstroende eller missaktning, som gick
honom djupt till sinnes. Han hade dock under konungens sista
sjukdom erhållit från honom ett bref att från Pomern, der Bielke
fortfarande var generalguvernör, infinna sig i Stockholm; men vid
ankomsten dit fann han Carl XI redan död, sina ovänner Bengt Oxenstierna
och Lars Wallenstedt i styrelsen samt en annan af sina fiender, den
farligaste bland dem alla, Carl Piper i synnerlig gunst hos den unge
konungen. Den adelsstolthet, hvilken Bielke synes nog mycket lagt i
dagen mot uppkomlingarne bland Carl XI:s omgifning, hade skaffat
honom många ovänner bland dessa, och hans anseende hos
allmänheten samt synnerligast hos allmogen var så stort, att herrarne i
styrelsen efter Carl XI:s död synas hyst en viss oro för detta Bielkes
inflytande, hvarföre de ock gjorde sitt bästa att störta honom.
I planerna för genomdrifvandet af Carl XII:s myndighetsförklaring
tog Bielke ingen del, men endast några dagar efter den unge
konungens tillträde till regeringen erbjöd sig ett tillfälle att bringa Bielke på
fall, och detta tillfälle blef icke försummadt.
Vid något bland regementena i Pomern skulle en ryttmästareplats
tillsättas. Bielke föreslog kapten Krassow, möjligen densamme som
sedermera blef general och befälhafvare öfver den sista svenska hären
i Polen; men i stället kom konungens befallning, att fullmakten skulle
utfärdas för regementsqvartermästaren Brunner. Denne hade förut vid
pomerska rytteriet tjent såsom adjutant, kornett och
regementsqvartermästare, men skall förut någon tid varit uppassare hos Bielke.
Sekreteraren Schantz, som till Bielke framfört konungens befallning,
berättade, att grefven utfarit i bittra ord och vägrat utfärda fullmakten åt
en person, som vid flera tillfällen afdragit och putsat hans stöflar.
Bielke försäkrade deremot, att han aldrig vägrat mottaga Brunner som
ryttmästare, utan endast begärt, att fullmakten måtte blifva utfärdad i
kansliet. Då likväl Schantz tre särskilda gånger infann sig hos Bielke,
utan att kunna förmå honom att åtlyda konungens befallning, vittnar
detta onekligen om ett trots, som måste väcka den unge konungens
misshag i så mycket högre grad, ju mera han var uppfödd i
öfvertygelsen om den kungliga maktfullkomligheten och ju mera ny
utöfningen af denna makt för honom var. Sista gången hade ock Schantz
att till Bielke framföra en skrifvelse från Carl XII, alldeles i Carl XI:s
stil. »I skolen besinna», hette det deri, »att edert uppförande mot
öfverheten kunde kosta lif, ära och gods. I skolen afstå från all
tred-ska, allt storpöseri, all egennytta och all egenkärlek, likaså från alla
stämplingar mot dem, som tjenat oss redligare än I gjort. I skolen
ock visa ryttmästaren Brunner all benägenhet, fastän han strukit
edra skor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
