Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364
Carl XII.
af landshöfdingen Lindhjelm erhöll en mild behandling, men var
fortfarande så djerf i sina yttranden, att rådet 1705 föreslog hans
insättande på dårhuset Danviken vid Stockholm, hvilket ock skedde. Dock
flyttades han snart derifrån till barnhuset, der större frihet lemnades
honom. Han afled i Februari 1718.
Rättegången mot honom och den förutsättning af en anläggning
mot regeringssättet, som legat till grund för denna rättegång, hade
emellertid en ganska vigtig inverkan på Bielkes sak. Då man hos
presten så strängt bestraffat förgripliga utlåtelser mot konungen och
konungaväldet, borde man icke förfara mildare mot den högättade
ädlingen för likartade förbrytelser. Åtminstone fingo Bielkes fiender häri
en välkommen anledning att bringa honom på fall. Man känner ock
af uppgifter från härvarande utländska ministrar, att kort efter Carl
XI:s död ganska omfattande planer voro å bane inom svenska
högadeln, för att, äfven om så behöfdes med utländsk hjelp och mot
af-stående af åtskilliga bland Sveriges eröfringar, åt densamma söka
återvinna dess förlorade egendomar och förra samhällsställning, samt att
Bielkes biträde härvid påräknades, ehuru man visserligen har intet bevis,
att han sjelf varit medveten om dessa planer. Han var likväl då
Sveriges mest frejdade härförare, tillhörde sjelf högadeln och hade inom
densamma vidsträckta förbindelser, så att han syntes företrädesvis egnad
till ledare af dylika planer. Det är således både möjligt och troligt,
att det kungliga enväldets ifrigaste förfäktare, Wallenstedt och Piper,
tillika Bielkes förklarade fiender, på fullt allvar fruktade, att han kunde
blifva ganska farlig ej blott för dem, utan äfven för sjelfva
konungaväldet, och lyckats öfvertyga den unge konungen om nödvändigheten
att qväsa en så farlig storman.
Man framdrog nu mot Bielke äfven åtskilliga beskyllningar,
som redan under Carl XI:s regering blifvit mot honom framkastade,
såsom att han skulle till egen vinning hafva i Pomern tillåtit falsk
myntning och förehaft stämplingar med utländska makter. Uppretande
omständigheter tillkommo också. Bielke bad sin måg Abraham Brahe
bränna upp en del af de bref han tillskrifvit honom, hvilket Brahe
ock gjorde samt underrättade Bielke derom i en skrifvelse, den han
lemnade en Ascheberg att framföra till Bielke; men Ascheberg lemnade
den i stället åt konungen, hvars misstankar och ovilja mot Bielke häraf
ökades. Vidare hade Bielke, orolig för framtiden, sökt skaffa så
mycket som möjligt af sin förmögenhet öfver till Frankrike och Tyskland
samt dervid tillskrifvit preussiske ministern ett bref, hvari han kallade
konungen »ett barn», klagade öfver orättvis behandling, önskade all
sin egendom inom Brandenburgs gränser o. s. v. Äfven detta bref
föll i konungens händer och ökade ytterligare hans ovilja. Han afsatte
Bielke från alla hans sysslor och värdigheter samt förordnade i April
1698 en nämnd att granska hvad som lades Bielke till last.
Revisionssekreteraren Henrik Heerdhjelm utsågs till hans åklagare inför Svea
hofrätt och inkom äfven dit med en utförlig anklagelseskrift, som inne-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
